En mesig liten grabb skrämmer livet ur folket i den sömniga småstaden när han tror att jordens undergång närmar sig. Men ingen tar honom på allvar.

Det låter inte som en vanlig disneykomedi, och Chicken Little går en vinglig balansgång mellan barnvänlig humor och mörk science fiction.

Notera åldersgränsen – det här är ingen film för de yngsta barnen.

Kalla kriget-tema

I 50-talets Amerika var lågbudgetfilmer på temat världsrymden anfaller allegorier över kampen mellan öst och väst. Kommunister beskrevs som utomjordlingar som kom in i trygga lokalsamhällen och tog över goda grannars kroppar.

Genren dog ut men inspirerade ett antal oresonligt framgångsrika uppdateringar där främlingar inte alltid var onda – bland annat Close

Encounters, ET, Signs och Independence Day.

Chicken Little blandar och ger från alla de filmerna, varvat med Spice Girls-karaoke och en förutsägbart hjärteknipande berättelse om sonen som bara vill att pappan skall tycka om honom.

Far och son närmar sig varandra under en baseballmatch som möjligen blir spännande om man förstår spelreglerna.

Men hotet från rymden kvarstår. Mot slutet kommer tefaten till staden till tonerna av REMs ”It’s the end of the world” (hoppas Stipe & Co tog bra betalt för de rättigheterna).

Datormanus

Det blir en dryg timmes underhållning som inte sätter några större spår.

Författarna tycks ha matat in några nyckelord och information om målgruppen i en dator och sedan fått ett prydligt manus utskrivet.

Någon tyckte tydligen att det vore kul med en figur som påminner om Kenny i South Park. Inga problem, datorn föreslår en fisk som går på torra land med huvudet i en vattenskål.

Hur stort hjärta Chicken Little än har är filmen om honom ren kommers.

PATRIK DAHLBLOM