Augusti 1917. I hemlighet ordnar vi ett möte och beslutar vända oss till Sverige. Vi ordnar namninsamling och över 7.000 undertecknar den.

Frågan om vart vi skall höra tas upp på högsta nivå. Nationernas förbund (NF) undersöker saken, vi får se hur det slutar.

Under sken av att man skulle diskutera upprättandet av brandkårer sammankallades ett interkommunalt möte på Ålands folkhögskola i Finström den 20 augusti 1917. Mötets egentliga syfte var att diskutera frågan om Ålands återförening med Sverige.

Mötet gjorde ett enhälligt omfattat uttalande om att Åland, ett gammalt svenskt landskap, borde återförenas med Sverige efter det ryska rikets fall. En deputation valdes som skulle överlämna en skrivelse till den svenska kungen, Gustaf V. Deputationen kom aldrig till Stockholm, utan skrivelsen överlämnades av unga åländska studentaktivister.

I december ordnades en allmän namninsamling på Åland för återföreningstanken. På en vecka samlades 7.135 namn, en majoritet av de röstberättigade skrev på.

Ett nytt möte på Folkhögskolan hölls den 29 december där en ny deputation utsågs. Fiskaren Erik Karlsson-Ramsdahl, bonden Johannes Eriksson, bonden J. E. Nordström, skeppsredaren och bonden Johan Jansson, vice häradshövding Carl Björkman och redaktör Julius Sundblom skulle överlämna adressen och namnlistorna till Sveriges konung. Det skedde också, en dryg månad senare, den 3 februari 1918.

Samtidigt hade ett inbördeskrig utbrutit i Finland mellan de vita och de röda, bara ett par månader efter att Finland förklarat sig självständigt den 6 december 1917. Trots självständighetsförklaringen fanns stora ryska styrkor kvar i landet, bara på Åland cirka 2.000.

I februari kom en vit skyddskår, Nystadskåren med 600 man, över isen till Åland. 200 rödgardister fördes med isbrytare från Åbo till Åland och utökades snart med 1.500 man. En svensk räddningsexpedition skickades till Eckerö och en svensk armébataljon på 600 man landsteg. I Sverige målades ett skräckscenario upp i pressen över hur utsatt den åländska befolkningen var i det kritiska läget.

Den 5 mars landsteg tyska trupper. En liknande militär uppladdning som vintern 1918 hade Åland inte upplevt sedan Bomarsundskriget 1854.

Krigshandlingarna inskränkte sig ändå i huvudsak till ett mindre slag i Godby mellan de vita och röda trupperna. Genom svensk medling blev det vapenvila och det beslöts att samtliga trupper skulle lämna Åland.

Mitt i denna villervalla fortsatte kampen för en återförening med Sverige. Finlands regering gjorde Åland till ett självständigt län och utsåg en lanmdshövding.

Carl Björkman började arbeta för en åländsk lagstiftande församling, ett landsting. De finska myndigheterna förklarade att en sådan församling är olaglig. Det icke legala landstinget möttes ändå den 8 juni 1918 i Folkhögskolan. Till ordförande valdes Carl Björkman och i november sände landstinget en skrivelse till flera stater med begäran om stöd för återföreningstanken.

I januari 1919 reste Julius Sundbloim, Johannes Eriksson och Johan Jansson till fredskonferensen i Paris. Sveriges statsminster Hjalmar Branting krävde att frågan om Ålands tillhörighet skulle avgöras genom en folkomröstning på Åland. Finlands regering sade bestämt nej.

I juni ordnades en ny namninsamling på Åland och 9.735 personer skrev på för en återförening vilket utgjorde 96,4 procent av de myndiga personer som var hemma på Åland vid den tiden. Frankrike stödde Sverige och den finländska regeringen skyndade sig att utforma en självstyrelse för Åland.

Fredkonferensen beslöt trots allt att inte befatta sig med Ålandsfrågan och den fördes istället till NF. Den 30 april 1920 antog Finlands riksdag en självstyrelselag för Åland och den trädde i kraft redan den 6 maj. Den 31 maj uppvaktade det icke legala landstinget Sveriges konung och förklarade att ålänningarna inte vill ha självstyrelsen, utan fortfarande strävar till en återförening med Sverige.

Finlands statsminiser Rafael Erich anländer med kanonbåt till Mariehamn den 4 juni för att träffa de åländska kommunalt förtroendevalda. Mötet slutar i en fullstädnig brytning, Julius Sundblom stiger upp och förklarar att det åländska folket självt vill bestämma sin statstillhörighet och ålänningarna marscerar ut från mötet.

Dagen efter häktas Julius Sundlbom och Carl Björkman och förs till Helsingfors och döms för landsförräderi. Efter internationella påtryckningar frigavs de några veckor senare.

I juli 1920 tillsatte NF en juristkommission som skulle utreda Ålandsfrågan.

(Källa: Kurt Lindh, Det åländska samhället)