I ett rafflande tempo beskrev han hur den stora majoriteten, ”negrerna”, tvingades bära svarta sopsäckar för att illustrera hudfärgen och äta gröt till lunch medan de vita invånarna serverades biff med pommes frites och ”arooooomsmör”.

Leo Lundberg är någonting så fantastiskt och befriande som en åländsk författare med en rejäl slev humor i sina texter och som inte skriver om fattigdom, saltsill och sjöfart och var välförtjänt av det jubel som han fick mottaga efter sitt framförande.

Också poeten Anna Jörgensdotters texter utspelade sig delvis på 1980-talet. Hon inledde fredagskvällen med dikter som ibland kändes som en påminnelseresa genom åttiotalet där diktjaget gör jämförelser med teveprogrammet Godmorgon Sveriges prisstege och slänger sina gamla Carola-bilder.

Dikterna var av det typiska slag som egentligen är dikter skrivna för andra poeter och läses som suggestiva mantran på det sätt som många svenska poeter förefaller ha en förkärlek för. Många i publiken upplevde det som att de vackra orden ”rann förbi och inte in”.

Glöd i rösten

”Det kommer att gå åt helvete och vi kan inte göra något åt det, bara tycka om varandra”, sade Bob Hansson med glöd i rösten och menade att det är lättare att tycka om sig själv om man är passionerad. Med en blandning av humor och allvar ville han få åhörarna att lära sig ”omfamna sig själva” och förstå att den dag vi accepterar att det kommer att gå åt helvete kan vi också lära oss tycka om oss själva.

Om Bob Hanssons röst och texter glödde av passion, befann sig Peter Mickwitz’ dikter på andra sidan av den eldiga skalan. Hans texter bestod av fragmentarisk poesi, destillerad, sval och återhållsam och som kanske inte riktigt lämpade sig för att läsas på scen.

Värme i rösten

Den litterära delen av kvällen avslutades med att journalisten och författaren Fredrik Strage intervjuades av ”Ålands nöjesdrottning” Jonna Ekman.

Han berättade om boken ”Fans” som handlar om stalkers, det vill säga personer som är besatta av sin idol och på olika sätt tillbringar större delen av sin tid så nära sin idol som möjligt.

Att idoler som Michael Jackson har stalkers är lätt att förstå, men att till och med en så pass folkkär musiker som Evert Taube haft en person som förföljt honom och hans familj under årtionden, var både underhållande och roligt att lyssna på.

Dessutom en eloge till Fredrik Strage för den värme han hade i rösten när han beskrev de personer man lätt avfärdar som ”knäppisar”.

Allra sist ut var vissångaren Stefan Sundström med sångtexter som tände nostalgiskt skimmer i fyrtiotalisternas ögon.

– För oss som är födda på 1940-talet är Stefan Sundström som en musikalisk historielektion, helt fantastisk! suckade en lycklig röst ur publiken.

LINA ANTMAN