Inför den 30 mars som firas som demilitariseringsdagen kan det vara på sin plats att fundera över på vilket sätt demilitariseringen påverkar ålänningarnas tankar om säkerhet samt krig och fred.

En demilitariserad tillvaro.

Om vi jämför det demilitariserade Åland med resten av Finland så kan man konstatera att vardagen och livet på Åland i detta avseende är annorlunda. Åländska barn ser inte sin pappa, bror eller någon annan anhörig i armens uniform i sin vanliga livsmiljö. Vi ser inte truppförband på våra vägar och inte heller upplever vi krigsövningar på åländska vatten.

Självstyrelsen firas inte med militärparader och vapenuppvisningar. Vi hyllar inte några krigshjältar som dött för självstyrelsen och vars ära och heder måste revanscheras av senare generationer. Livet på Åland är demilitariserat.

Vår politik, kultur och vårt ekonomiska liv bygger på demilitariserade strukturer. Detta har fortgått med några kortare avbrott under 150 år.

Ålänningarna och krigen.

De krigshändelser som utspelat sig på Åland har initierats utifrån. Ålänningarna har inte varit pådrivande utan engagerat sig marginellt.

Slaget mellan röda och vita i Godby i mars 1918 avgjordes av Ingeborg Johansson. Hon var 19 år och jobbade på telefonväxeln i Godby. Hon fungerade som en effektiv sambandscentral och med hennes hjälp besegrades de röda.

Någon hjältinna har hon inte blivit. Hennes insatser är snarare bortglömda. Under 1930-talet förde Finlands och Sveriges regeringar överläggningar om att befästa Åland och införa värnplikt för åländska ynglingar.

Projektet gick i stöpet eftersom Sovjetunionen motsatte sig det hela. Samtidigt protesterade de åländska männen mot förslaget att införa värnplikt på Åland. Julius Sundblom ledde Bondeupproret som blev den största politiska protesten någonsin i självstyrelsens historia.

Hans motstånd mot Ålandsplanen och införandet av värnplikt på Åland var inte grundat på militärpolitiska eller säkerhetspolitiska överväganden. Sundblom befarade att värnplikten skulle ha lett till förfinskning av unga åländska män samt gjort dem till trogna patrioter.

Under andra världskriget fick Åland ett hemvärn och ett antal ålänningar deltog som frivilliga i finska armen. Åland förskonades från krigshärjningar under andra världskriget.

Från objekt till subjekt.

Demilitariseringen har omedvetet varit en identitetsskapande faktor. Demilitariseringen har påförts Åland utifrån och den har upprätthållits av ansvariga utanför Åland. Det är först från och 1980-talet som demilitariseringen och neutraliseringen blivit en integrerade del av det åländska nationsbygget.

Den folkliga förankringen av demilitariseringen ägde rum i början 1980-talet och formulerades i första hand av Ålands fredsförening. Den europeiska och nordiska fredrörelsen upptäckte Åland som fick en stark symbolisk funktion under det kalla krigets sista skälvande årtionde då kärnvapenupprustningen ytterligare intensifierades i hjärtat av Europa.

Samtidigt tampades den åländska landskapsstyrelsen med frågor som rörde de finländska försvarets ensidiga tillämpning av konventionen om Ålands icke-befästande. Dåvarande kanslichefen gjorde några djärva förslag som godkändes av landskapsstyrelsen och lagtinget. För första gången tog sig de åländska självstyrelseorganen ett tolknings-företräde av demilitariseringen och krävde begränsningar för finländska krigsfartyg och soldater att röra sig på åländskt territorium.

Med åren har ålänningarna tagit sig allt större frihet att själva definiera Åland som ett demilitariserat och neutraliserat område. Motparten på rikssidan är numera för det mesta utrikesministeriet och inte försvarsmakten vilket är en stor och viktig förändring.

Uppenbart är att Finlands regering önskar stor samsyn med ålänningarna om Ålands demilitariseringen och neutralisering. Försvarets och utrikesministeriets intressen och synsätt sammanfaller knappast men för Åland är det en stor fördel att diskutera med Utrikesministeriet. Det skapar förutsättning för en mera ”demilitariserad” dialog.

Demilitariseringen ett ”icke-manligt projekt”.

Redan före 1980-talet och fredsrörelsens insatser för en ålandisering av demilitariseringen fördes politiska överläggningar med representanter för Finlands försvarsmakt och Ålands självstyrelse. Överläggningar skedde på ett assymetriskt plan.

Åländska politiker som inte genomfört värnplikten och saknade erfarenhet av krig intog givetvis i dessa överläggningar en underordnad position. Oftast uppfattades dessa möten som artighetsvisiter och frågor om Ålands demilitarisering och neutralisering bedömdes formellt som en riksbehörighet.

Men det finns en annan aspekt på problematiken som är av psykologisk karaktär. I så gott som alla kulturer är armé en institution för att göra pojkar till män. Institutioner, strukturer och riter som liknar varandra över hela världen.

I dessa sammanhang skapas maskulinitet genom att avvisa allt som uppfattas som ”kärringaktigt” eller ”bögaktigt”. I armén och liknande strukturer förekommer inte sällan brutal sadism mot unga män som visar svaghet. I detta mönster ingår en nedvärdering av allt som associerar till ”kvinnlighet” och ”homosexualitet”. Soldater och krig är manliga strukturer som har hög status.

Därför är demilitarisering per definition ett ”lågstatusprojekt ” i ett traditionellt och stereotypt genusperspektiv. Fredsrörelsen på Åland som på många andra ställen domineras av kvinnor.

Men också män söker sig till fredsrörelsen. Deras bevekelsegrunder är säkert av olika slag. Det skulle dock inte överraska om deras övertygelse om vikten av att använda sig av fredliga konfliktmedel innefattar en modern och jämställd syn på kvinnor och män.

En vapendränkt demilitarisering.

Alla vet att det finns massor av vapen på Åland och att dessa vapen används vid jakt. Vårjakten är en unik åländsk jaktform.

För många unga ålänningar är det säkert en oförglömlig upplevelse första gången man tagit del i vårjakten och använt vapen. Den manliga gemenskapen, landskapets skönhet och jaktspänningen utgör ramarna för ett manligt projekt med egna åländska förtecken. EG-domstolens förbud mot vårfågeljakten är ett dråpslag mot vårjakten som manlig diskurs.

Det är inte svårt att förstå den kollektiva förlust som vårjaktförbudet förorsakat stora delar av den manliga befolkningen på Åland. Vårfågeljakten kan inte likställas med värnplikten men den innehåller element som fyller samma funktioner som armén med tanke på hur manliga könsroller i allmänhet skapas och upprätthålls.

Ålänningarna är demilitariserade.

Under de 150 år som demilitariseringen varit i kraft har ålänningarna ganska omedvetet demilitariserats både till sinnelag och i konkreta handlingar. Från självstyrelsens början stod ålänningarna utanför det finländska försvarssystemet.

Den militära patriotismen har aldrig slagit rot bland ålänningarna, vilket sårat många finländare. Men för ålänningarna är och förblir militär, krig och våldslösningar främmande. Det åländska välståndet blomstrar och de demokratiska institutionerna och kulturen utvecklas med en självklarhet som inte låter sig skrämmas av stöveltramp eller rytande korpraler.

De åländska männen har andra uttryck för sin styrka och manlighet än militaristiska. Demilitariseringen är en säkrare grund för utvecklandet av demokrati och jämställdhet än statsskick som bygger på militär dominans och machokultur.

Vi har all anledning att fira demilitariseringens 150 år och reflektera över vårt samhälles rika möjligheter att skapa en framtid som i internationellt perspektiv är ytterst intressant.

Barbro Sundback