Mikrokredit handlar om små lokala banker eller bankliknande verksamheter, som tillhandahåller finansiella tjänster i fattiga länder. Där står många människor utanför det finansiella systemet, och vanliga banker har inget incitament att inkludera dem.

– Det beror helt enkelt på att det kostar lika mycket tid och arbete att låna ut 5.000 kronor som att låna ut en miljon. Desto mer pengar du har, desto intressantare är du för en ”vanlig” bank, konstaterar Lars-Olof Hellgren.

Mikrokredit är ett sätt att få igång de finansiella tjänster som behövs för att skapa tillväxt. Först och främst tillhandahåller man ett stabilt sparande, mot avgift och till låg ränta.

– Nästa steg blir att människor vill låna. Det rör sig om små belopp, vanligtvis under 100 euro, och oftast på kort tid.

Lån – inte gåvor

Pengarna investeras i den egna försörjningen. Konkret kan det handla om att köpa en ko, en symaskin eller något annat som ger möjlighet att tjäna pengar att leva på, och pengar för att betala tillbaka lånet.

– Erfarenheten visar att de fattiga vill ha sin lilla lokala bank, och de vill kunna lita på att den finns kvar. Får de välja mellan en bank som tar de räntor den behöver för att överleva, och en bank som är beroende av gåvogivare för att existera nästa år, då väljer de den här modellen, säger Lars-Olof Hellgren.

Utfattiga människor har naturligtvis ingen säkerhet att låna på, men den speciella kundkontakten gör att det fungerar ändå.

Social investering

U-fondens utlåning sker genom Oikocredit, som etablerades i Kyrkornas Världsråd 1975 och kom till Sverige 1990. De senaste tio åren har verksamheten ”exploderat”, med Lars-Olof Hellgrens ord.

– Det har öppnat en ny marknad för så kallade sociala investerare. Här kan man investera i fattiga länder och bidra till deras utveckling samtidigt som man får avkastning, säger han.

Man vänder sig framförallt till institutionella placerare och lånar in pengar till en fast ränta på två procent. Pengarna placeras sedan i Oikocredit.

Kyrkornas u-fond förvaltar i dag 125 miljoner svenska kronor, varav 70 procent ligger i Oikocredit och 30 procent i olika utvecklingsrelaterade projekt. Omkring 100 miljoner kommer från svenska kyrkor och församlingar, cirka 15 miljoner från Sida, och resten från privatpersoner.

Flest kvinnor

Oikocredit har kontor i 30 länder i Afrika, Asien, Latinamerika och Östeuropa. Kungliga Tekniska Högskolans forskarteam inom bank och finans ska precis göra en undersökning av hur många mikrokredit-kunder som finns världen över, men även med en begränsad definition är de mellan 100 och 200 miljoner.

– Men minst hälften av världens befolkning är i behov av den här verksamheten, säger Lars-Olof Hellgren.

Omkring 70 procent av kunderna är kvinnor.

– Erfarenheten har visat att det oftast är kvinnorna som engagerar sig för familjens välbefinnande. De är också bättre kunder, eftersom de anstränger sig mer för att göra rätt för sig och betala tillbaka lånen. Det handlar inte om att diskriminera männen, men har man fler låneansökningar än man kan bevilja så prioriterar man kvinnorna.

Kyrkorådet diskuterar

U-fonden vill att verksamheten ska spridas till kyrkliga församlingar i fler länder, och hoppas kunna utveckla ett samarbete med Mariehamns församling.

– Närmast ska detta diskuteras i Kyrkorådet, och vi hoppas kunna fatta beslut så snart som möjligt, säger diakonissa Lisbet Nordlund och fortsätter:

– Det handlar ju inte om att investera hela församlingens tillgångar, men det finns en liten fond på högräntekonto. Det här är definitivt ett intressant alternativ.

Lars-Olof Hellgren beskriver mikrokreditverksamheten som en ny infallsvinkel på så kallade etiska placeringar.

– Hela den diskussionen handlar ju om negativa kriterier: Man ska inte investera i porr, inte investera i vapen, och så vidare. Här kan vi strunta i allt sådant, för här har vi i stället positiva kriterier, vi vet att pengarna gör nytta för de fattiga. Och vad ska kyrkans pengar annars vara till för?

TOMMY HARNESK