Det första mötet med moster Sally ägde rum i november 1936 då jag 5 år gammal tillsammans med min mor Inez tog emot Sally på Stockholms Central vid hennes hemkomst från New York via Göteborg och vidare med tåg till Stockholm.

Sally bodde hos oss några dagar innan hon fortsatte till barndomshemmet på Åland och sin mor Erika och jag minns ännu uppståndelsen hos mina lekkamraters mammor över att den då världsberömda Sally Salminen gick omkring i våra trappor och kvarter och handlade i mjölkaffären.

Filmpremiär

Nästa starka minne från barndomstiden är från 40-talet när Sally bjöd vår familj till premiären på biografen Röda Kvarn i Stockholm för att se SF:s film ”Katrina” efter romanen. En stor upplevelse och med ett uppbåd av både journalister och fotografer närvarande.

En annan minnesvärd dag är när Sally var närvarande vid min fars begravning vintern 1949. Efter akten i kyrkan samlades vi hemma tillsammans med prästen som efter en stund blev på det klara med vem ”den tystlåtna vänliga damen” var som satt lite vid sidan om.

Han undrade artigt om han kunde få växla några ord med Sally vilket ledde till ett givande samtal dem emellan. Det beskriver en del av hur Sally uppträdde och uppfattades, diskret och tillbakadragen men alltid beredd att samtala om angelägna ämnen.

Många besök

Senare i vuxen ålder, och då tillsammans med min man Karl, följde många års umgänge med Sally och hennes make Johannes Duhrkop. Det började med att vi, i samband med vårt bröllop våren 1955 och tillhörande bröllopsresa till Köpenhamn, blev inviterade att gästa dem ett par dagar i deras hem Skovridergården i Selchausdal på Själland.

Vi blev då medvetna om den kulturella atmosfär som rådde i hemmet och vi fick tillfälle att delta i utvecklande samtal som rörde litteratur, konst, teater och musik. Stämningen vid besöket blev särskilt högtidlig eftersom tidpunkten var början av maj 1955 och då 10-års jubileet av befrielsen från ockupationen firades med levande ljus i alla husfönster i trakten.

Efter detta besök träffades vi genom åren både i Danmark och Sverige och även på Åland. Vi besökte dem flera gånger i deras hem och senast i Köpenhamn på Bartholinsgade 7 där vi såg Sally sista gången i samband med hennes 70-årsdag.

Det blev ett vemodigt möte. Sally, nu svårt märkt av sin sjukdom, kunde inte längre prata utan skrev sina ord på en liten griffeltavla. Kort därefter avled Sally på Rikshospitalet dit Johannes förde henne efter att Sally på griffeltavlan skrivit att det var dags.

Fina minnen

Sally vilar nu tillsammans med sin livskamrat och make Johannes på Holmens Kirkegård i Köpenhamn på en gravplats de själva valt och som vi vårdar. Vi har besökt graven ett antal gånger och tänker då i tacksamhet på de fina minnen som finns kvar av allt det som Sally och Johannes berikat vårt liv med.

Nu inför Sallys 100-årsdag tänker jag på Sallys egna ord från hennes bok Upptäcktsresan, där hon skriver: ”Ingen är död, ingen utom den vi slutar hålla av och ta med i räkningen.”

Ingabritt Segefelt

Minnen nedtecknade i mars 2006, tilställda tidningen genom Schildts förlag.