Om tre veckor är det kräftpremiär. På riktigt, på det sätt som räknas.

Ett mycket viktigt datum, före kräftpremiären äter man ju som bekant inte kräftor.

För yngre läsare vill jag inflika att med ”kräftor” avses här flodkräftor – inte signalditon – fångade på Åland eller i Riket. Dessa djur har inget, förutom kanske färgen, gemensamt med de djur man köper djupfrysta året om och som kommer från Turkiet, USA eller andra ställen.

I Finland inföll kräftpremiären förrivärlden alltid någon vecka tidigare än i Sverige och därför åt många svenskar sina premiärkräftor i Mariehamn. På Miran, Socis, Seglis eller Nautical.

Albin, Seglis alltiallo och Ålands i seglarkretsar mest kände medborgare, kunde berätta om hur sy Refanut, Wallenbergarnas flaggskepp (Neglingavarvet), sökte sig in till Mariehamn just till kräftpremiären. Jacob W ville maximera premiärerna och åt årets första kräftor i Mariehamn. Därefter styrdes kosan till Sverige och den svenska premiären.

Om han åt kräftorna på Seglis eller Socis vet jag inte. Antagligen på Socis.

I dag finns varken Albin, Jacob W, Socis eller Miran kvar. Seglis däremot lever ett som jag hoppas bra liv med Michael Björklund, fräscha toaletter, ett nytt kök och större uteterrass.

(Vad hade kunnat göras av Miran och Socis om vi inte hade haft en massa rivningsgalna, historielösa tölpar till ledare?)

Seglis, som det här ska handla om, har under flera år varit premiärkrogen framom andra för en liten illuster skara. Till varje kräftpremiär har sy Vanora (Åbo Båtvarf) anlöpt Västra hamnen och ÅSS med en skara kräftsugna män. De har sett fram emot att just denna magiska kväll äta hur mycket kräftor som helst, dricka hur mycket som helst och sjunga och hojla.

Det är Vanoras ägare, bröderna Lilius som skapat traditionen; storebror Mikael, chef för Fortum och lillebror Anders, fd vice-VD för hotellkedjan Scandic.

Under krögarparet Jack och Karin Harju-Jeanty lockades allt fler finska och svenska näringslivshöjdare till Mariehamn, Seglis och kräftpremiären. Här sågs Claes Dahlbäck, Heikki Pentti, Bernt Brunow, Olof Stenhammmar med flera.

Karin sades vara den som höll ordning. ”Sträng men rättvis, nångång orättvis. Men så vi älskar denna kvinna och hur de driver krogen”, var omdömet.

Så klev Harju-Jeantys av i fjol och Michael Björklund tog över. Oron spred sig i vanoragänget; hur ska det gå, blir det korslagda ärter och minimorötter, får man inte sjunga och skrika, hur blir det med kräftorna och ni gör väl inget åt lokalen?

Michael B lugnade dem; inget förändras. Men, men.

”En katastrof. Kräftorna tog slut och man försökte lappa med turkar, den nya looken var för fin, serveringen skit och stämningen borta”.

I år är det ett ytterst tveksamt vanoragäng som kommer seglande. Nu gäller det för Michael B att visa att Seglis vinner. Om inte, flyttas kräftpremiären kanske till Klippan i Ekenäs. Där firades Vanoras 70-årsjubileum i början av sommaren.

En kräftpremiär är alltså viktigare än man tror. Inte bara för konnässörer utan även för krögarplånböcker och Ålands image.