I mitten av 70-talet gjordes provgrävningar i arkeologiska syften i skogarna i Långbersöda. Enligt en skrivelse av landskapsregeringen var groparna vanligtvis av storleken en gånger en meter och en halv meter djupa.

”Efter undersökning och dokumentation fylls provgroparna igen” säger samma skrivelse, som skickats till Klas Mörn i Saltvik Långbersöda.

Det håller hans bror Erik Mörn inte med om i de brev han skickat till museibyrån, där han ber landskapet ombesörja att alla de gropar som han och brodern har utspridda i sina skogar fylls igen. Det nekar museibyrån till, med hänvisning till att ärendet avklarades redan 1980.

Enligt Mörn fylldes endast de gropar som syntes från vägen igen, ”ungefär hälften”, resten har varit kvar sedan dess.

Knähög

I Erik Mörns skogsägor, Vargstensslätten som den kallas, finns det mycket riktigt mängder av gropar, osynligt utspridda under blåbärsris och annan växtlighet, men de är inte helt lätta att hitta.

Speciellt de större groparna är det tunnsått med den här gången, men desto flera spadbladsdjupa utgrävningar står att finna.

– Om man sedan går omkring här med motorsågen och inte ser sig för så stular man i, säger han och sticker ner foten i en grop invid en tallstam.

Gropen når honom nästan till knät.

Det är inte svårt att tänka sig att en oskyldig skogspromenad kan sluta med åtminstone en stukad fot om vandraren koncentrerar sig mera på omgivningen än marken.

Hittills har ingen skadat sig i groparna så vitt Mörn vet. När nordiska mästerskapen i orientering, som han var med och organiserade, ägde rum på Åland 1986 såg han medvetet till att ingen skulle behöva springa igenom områdena med gropar i.

Först nu

Det är inte bara skaderisken som han och hans bror ser till. Också träden far illa.

– När de grävde gröpperna skadades trädrötterna, och på senare år har det börjat märkas att tallarna och granarna har fått röta på grund av det, berättar han.

Även om han säger att han varit i regelbunden kontakt med museibyrån i frågan genom åren nämner Erik Mörn två orsaker till att han först nu anmält ärendet på nytt till landskapsregeringen. För det första är det först nu som skadorna på träden börjat synas ordentligt.

Han tycker inte heller att landskapets markbyte med sonen Johan, som ägde rum i början av året, gick rätt till, något som fått släkten Mörn att ta tag i gropfrågan på allvar en gång till.

– Myndighetsmissbruket måste sluta, är hans bestämda åsikt.

Pekar ut

Kommittén för Långbersöda och Tengsöda fornlämningsområde beslöt 1980 att markägarna själva skulle få fylla igen groparna och därefter skicka räkning till landskapet för sitt arbete samt eventuella skadeståndskrav.

• Varför fyller ni inte i groparna själva?

– Det är ju så här i byn, att gräver man på annans mark så fyller man igen efter sig. Tjänstemännen är anställda för att göra sådant.

Det faktum att groparna är utspridda gör inte ifyllningsarbetet lättare.

– Vi skulle behöva få karta över provgrävningarna, så vi får veta exakt var alla gröpper finns, konstaterar han.

Erik Mörn äger ungefär 100 hektar skog i trakten. I exakt hur stort område det finns gropar vet han inte, men från och med avtaget mot stenåldersbyn ner till sjön Tjenan pekar han gång på gång ut platser där man ännu kan se, och trampa i, resterna av provutgrävningarna.

Från början av 1970-talet, via ett beslut 1980 till idag alltså. Återstår att se ifall det här är en konflikt som passerat sitt bäst före-datum.

För Erik och Klas Mörn har den inte gjort det.

Text & foto: HENRIK JANSSON

henrik.jansson@nyan.aland.fi