Alla har vi våra besattheter. Inbillar jag mig i alla fall. Min besatthet pågår 4-7 dagar per år på leriga fält i Danmark och kallas för Roskilde-festivalen. Jag måste bara dit varje sommar, så är det. Roskilde är som julafton för mig; på de öppna fälten i gummistövlar och rufsigt hår trivs jag som bäst. Glamouren och skiten är där ständigt närvarande i samspel, och jag älskar det. Och i bakgrunden hörs alltid musiken.

För man åker dit för musiken. Det gör man. Men man åker dit för så mycket annat också. För atmosfären, för umgänget, för friheten, för det danska kaffet you name it…

På senare år har Roskilde för mig fått en helt ny betydelse. Efter två år på den Nordiska folkhögskolan i Kungälv har jag nämligen blivit en nordiska-nörd. Ja, det är väl min andra besatthet skulle man kunna säga. En nordiska-nörd blir man efter tillräckligt mycket umgänge ihop med svenskar, danskar, norrmän, islänningar, färöingar och eventuellt någon grönlänning.

Man ska umgås i grupp och intensivt börja växla mellan språken när man pratar med varandra och tycka att det är skitkul. Man ska vara nästan perverst intresserad av varandras kulturer. Man ska också tycka att alla nordiska språk, med undantag för finskan och grönländskan kanske, ju faktiskt är samma språk egentligen, och detta kan man hålla på och prata om hur länge som helst.

Folk som inte är nordiska-nördar kommer efter ett tag att tycka att du, ni, och situationen är oerhört påfrestande och jobbig. Men det har du som nordiska-nörd inte tid att bry dig om. ”Snart kommer de kanske att förstå”, är istället det enda du tänker. Och ja… Nu fastnade jag här.

Alla nordiska länder i all ära så ska man alltid ha en speciell känsla för sitt eget hemland. Men tidigare har jag haft en del svårigheter med att förklara vad Finland är för andra. Finland har konstigt språk, och det finns inget annat folk på denna jord som finnarna. Folk vet inte så mycket om Finland och man vet liksom inte riktigt var man ska börja någonstans. Och sen måste man ta den åländska biten också. Suck, ve och fasa. För jäkligt. Gör det kortare

någon!

Så. Hardrock Hallelluja. För att

återgå till Roskilde. I år på

Roskilde nådde jag insikt. När

jag gick där på campingområdet

bland alla camp med glada

festivalbesökare och strosade.

I luften, från olika bandspela-

re, hördes nämligen här och där de bekanta monsterrockarna från Rovaniemi. Ett leende spreds på mina läppar. Efter ett tag kunde jag och mina vänner inte hålla oss längre.

Så vi sprang rakt in

i ett camp till några dansk-

jävlar och dansade och sjöng för allt vad vi var

värda. Varpå danskarna

sken upp och frågade med oerhörd fascination:

– Är ni från Finland?!

Och vi, vi nickade så stolt och förundrat som vi nog

aldrig nickat förut. Detta hade

aldrig hänt oss tidigare, och

vem hade kunnat ana att det

någonsin skulle hända.

Äntligen, tänkte vi, nu vet

världen vad det hela handlar om.

Mr Lordi skulle bara veta vilken

ambassadör han är. Äntligen

känner folk till Finland.

Monsterlandet.