Fred Forsell är rolig. Eller hans texter är roliga och hans debutbok ”Texter att älska till” innehåller mängder av roliga krönikor från Xit. Expressen och Nya Åland.

Att texterna är roliga är liksom bortom all diskussion, jag fnissade mig igenom hela boken och idkade högläsning för mitt sällskap halva kvällen. Så jag tänker inte påstå något annat än att boken är hur kul som helst, men jag tänker i min recension undersöka varför och hur texterna är roliga.

Den tidigaste krönikan publicerades i Expressen i januari 2002 och den senaste i Nya Åland i mars 2006. Det handlar om färska krönikor alltså, och att PQR har samlat krönikorna i en bok är ett mycket bra och efterlängtat, initiativ.

Detaljer lyfter

För det första Fred Forsells val av ämnen både ovanliga och underhållande. Det är manligt köpbeteende och möhippor och kubb, men det är inte ämnena i helhet som avhandlas, utan detaljer och fenomen inom rubrikens ramar.

Texterna är fyllda med detaljer, precis som de skall vara för att bli roliga: ” I åratal hade vi [Ikea och Fred] ett perfekt förhållande. Jag köpte hyllor och stolar med trevliga namn, ritningarna fungerade perfekt och jag var en Man när jag utan problem monterade ihop Sture (databord) och Babord (skohylla) tillsammans med Josefin (flickvän).” Det är så mycket mer underhållande att skriva så än till exempel ”jag monterade ihop möbler med min flickvän”.

Krönikorna blir aldrig kletigt privata eller utelämnande, författaren känns aldrig påträngande utan det finns gott om plats för läsaren att placera sig i texterna. Författarens perspektiv är den inte längre helt unga mannen som skall anpassa sig till vuxenvärlden med bilköp och flyttar. Det privata blir inte politiskt, men det allmänt uppfattade.

Mariehamnska

Fred Forsell språk är något jag länge funderat över. Han praktiserar något jag närmast skulle vilka kalla ”mariehamnska”, för det är på det sättet jag uppfattar den enda slang jag har hittat i Mariehamn. Språket är löst, ledigt och det låter som om texterna vore pratade, inte skrivna, trots att de saknar talspråk.

Svordomar och grövre kraftuttryck kan ofta låta krystade i skriven text, men inte i mariehamnskan. Varje mening är stabilt balanserad och låter ändå slapp. Fascinerande fenomen, Jonna Ekman skriver likadant och en kompis pratar så. Det blir så roligt, alltihop, om man kan uttrycka sig så. ”Jag måste fråga: Alla ni som blivit politiker, hur började det för er? ’Oh, den där ohyvlade gungbrädan utgör en risk för kommunens barnbakar. Nu är det jag som blir frisinnad i Saltvik’ Eller? Hur gjorde ni?”

Slutligen sluten som ofta är knepiga i en krönika. Krönikörerna tenderar ta tillbaka allt de sagt och låta läsaren känna sig dum som gått på allt, eller också blir det något käckt i stil med ”ja, det slutade ju lyckligt i alla fall!”. Så inte Fred Forsell som för det mesta hanterar sina slut precis så bra att läsaren kan le medan han hämtar sitt te innan han intar nästa text.

Jag hade mycket höga förväntningar på en bok med Fred Forsells samlade krönikor. Det var bokstavligen roligt att inte bli besviken.

karin.erlandsson@nyan.aland.fi