Backyard Babies är en av Sveriges absolut största rockakter. Trots det var det knappast mer än 80 personer framför scenen tio minuter före spelningen skulle börja.

När soundchecken började tätnade leden dock avsevärt. Tyvärr blev det inte mycket skanderande före spelningen, då diverse självmordskandidater bungeejumpade precis vid stora scenen.

När bandet äntrade scenen glömdes dock dessa helt bort. Den lilla publiken var med från det första ackordet. Bandmedlemmarna var ruskigt samspelta och otroligt scenvana, på gränsen till blaserade. Speciellt Dregen stal mycket uppmärksamhet, han behövde bara flytta sig en decimeter närmare scenkanten för att publiken skulle tjuta som en brinnande svinstia.

Det dansades, hoppades, skreks och snyftades. Allt tydde på att vi skulle få uppleva ett riktigt bra gig, trots att sången till en början var riktigt dåligt mixad.

Halvhjärtat

Om det finns ett manus på hur en rockspelning ska se ut har Backyard Babies studerat det noggrant, och följer det slaviskt. De gjorde allt som rockartister ska göra. De välte mikrofonstativ och monitorer, de spottade, svettades och spelade utan skjorta, ibland nonchalant vända bort från publiken och ibland längst ute på scenkanten, i havet av händer. Tyvärr kändes det stundvis ganska halvhjärtat och oengagerat. Även här var Dregen ett undantag. Det märktes att han stortrivdes på scenen, även om hans försök att efterlikna Iggy Pops självdestruktiva dödsdanser ibland kändes tragikomiska.

Halvtid bäst

När ungefär halva spelningen hade gått var stämningen som bäst. Bandet skenade som ett ånglok, och området framför scenen kändes mest av allt som en festlokal. De åländska fansen var entusiastiska, men kunde uppenbarligen inte bandets texter. Trots bandets ihärdiga försök att åstadkomma allsång det hördes det bara spridda och oartikulerade svador.

Av någon för mig helt ofattbar orsak började folk försvinna mot slutet av spelningen. När sista låten före extranumren spelades var det bara de trognaste kvar. Man lyckades nu i alla fall ropa sig till två extranummer, och när vi gick därifrån såg både bandmedlemmarna och publiken nöjda ut.

JAKOB LAVONIUS