Missa inte inledningen.

Den lovar tyvärr mycket som fortsättningen inte håller, men en kort stund tror man att Tom Cruise tillsammans med ”Lost”-regissören JJ Abrams tänker riva sönder regelboken för vad som får hända i en actionfilm.

Man glömmer skvallerskriverier om Cruises konstiga religion, om hans baby som möjligen hade peruk på den första pressbilden, och om filmkontraktet med Paramount som inte förnyades.

Pulsen börjar slå direkt och man sugs in i handlingen.

Sedan rinner allt ut i sanden. Skall det sägas något positivt får det bli att MI:3 är snäppet bättre än tvåan, men inte lika bra som ettan.

Hjälten Ethan Hunt flyger världen runt utan manuskript men utför åtminstone sina surroundanläggningsanpassade hi tech-uppdrag med entusiasm.

Det hade blivit mera intressant om Hunt tillämpat sina agentkunskaper i sin civila karriär som trafikplanerare. Kanske han sparar det till fyran.

Enda tändningen

Karaktärsskådespelaren Philip Seymour Hoffman är bortkastad med för litet speltid i sin bad guy-roll. Filmen tänder till på en mänsklig nivå, om det är rätt ord, bara när Hoffman och Cruise står öga mot öga.

Hjältens dubbelliv som agent och blivande äkta make skulle kunna ge några småroliga poänger typ True Lies och Mr Och Mrs Smith. Men nej, humorn är bortom författarnas räckhåll. När den fullständigt normala frun får veta vad maken sysslar med blir hon en effektiv hjälpreda och dödar som ett proffs.

Det är en så slarvig lösning att man blir irriterad fast man inte borde bry sig.

Filmbolaget skriver utan att skämmas om MI-serien som ett ”franchise”. Ordvalet understryker likheterna med McDonald’s. Näringsvärdet är lika högt som i ett Happy Meal.

redaktion@nyan.ax