Musik som har sin härstamning i många stilar och tidsåldrar kan ibland få en något ambivalent prägel; liksom ett skapande som utgår från flera uttalade förebilder och genrer samtidigt.

Det finns i sådana fall risk för en något opersonlig prägel, för ett vacklande i uttryck och färgton vilket förtar det autentiska återgivandet. Stilar som står och trampar i olika färgskalor och skolor är inte ovanliga; och ibland når de endast till ett uttryck där ingenting blir helt övertygande eller helgjutet.

Influenser

Trion Ulvens döttrar har i sin musik influenser från en mångfald av epoker och stämningar. Den använder sig av en mycket varierande orkestrering - till exempel tamburin, bjällror, mungiga, didgeridoo, nyckelharpa och koskälla; och instrumenten varieras friskt och frejdigt. Tontrycket är från jazzen, rocken och orienten, och har hela tiden en närhet till fornnordisk musik och folkmusik. Det är ett traditionellt material som präglas av medlemmarnas preferenser.

I söndags stod det klart att trion i sina egenhändiga och långt utarbetade arrangemang är mycket säker. Musiken som Ulvens döttrar spelar skapas ur en suggestiv atmosfär som är trolsk och mörk; så som ljudbilden i ottomanska marscher och vikingamusik. Den fantasieggande och pockande repertoaren förutsätter ett växelspel mellan detalj och helhet, som i österländsk ornamentik, där man plötsligt är indragen i de mest intrikata mönster och helheter; på samma gång rusigt och överdådigt.

Inte överlastat

I allmänhet kanske man i Ulvens döttrars fall skulle kunna föredra en mer ålderdomlig instrumentering, kanske fiddla framför fiol, kanske lite mer av didgeridoo och borduntoner. Detta för ge musiken en stabilare och mer autentisk underbyggnad.

Kanske sådant i synnerhet är av vikt hos musik med härstamning i tidigare åldrar. Här kommer det mesta emellertid till sin rätt och ger karaktär till musiken; såväl rasseleffekter som den rungande åsktrumman. Ingenting är överlastat.

Konserten i söndags interfolierades också av textläsning med Lillemor Grüssner. Det rör sig om en stundom revolutionär naturlyrik från skärgården av Valdemar Nyman och Carina Karlsson; och ett förskräckligt domstolsprotokoll från 1666. Det senare är ett material som ligger till grund för Karlssons debutdiktsamling. De för vår tid avlägsna förbannelserna över vidskeplighet och trolldom bär en mycket olycksbådande klangfullhet.

Det var i söndags som om ett dunkelt kommande regnoväder fanns vid horisonten. Och därför var de mer joviala melodislingorna passande som mellanakter, som en kontrast till åskmullret; kanske mest därför att den märkliga, medeltida och arabisk-islamska färgklangen stundom förtjänade att hållas tillbaka.

Intressant

Det är inte fel att säga att den brokiga mångfalden av impulser är intressant. Ulvens döttrar har gjort ett gott arrangemang och framförande. Den musikaliska rekvisitan stör endast i den mån musiken blir allt för förklarad, som om sångerskorna var lite för skickliga på att sjunga, eller för att arrangemangen ligger för långt ifrån verklig medeltida musik.

Det rena porlande uttrycket, i mycket hämtat från åländsk natur och kultur, är dock mycket smakfullt och vackert.

MARTIN HÖGSTRAND