Att, som Leo Löthman i den roman som utkommer i dag, bygga en fiktiv berättelse på verkliga händelser är inget ovanligt. Men det har sina sidor.

Jag skall genast säga att jag tycker att författaren ändå lyckas bra med sitt romanbygge. Av ett dramatiskt mordfall i den åländska skärgården för snart hundra år sedan har han skapat en läsvärd och engagerande berättelse.

Namns nämnande

Att Löthman har verkliga händelser som grund för sin roman har föranlett honom att förse berättelsen såväl med ett förord som med en epilog. I förordet förklarar han varför han valt att använda riktiga namn såväl på miljön, några små holmar utanför Jomala Djurvik, som de huvudpersoner som i tiden var inblandade i de verkliga händelserna.

Han försvarar sitt val med att det i ett litet samhälle ändå ”blir främst hyckleri och genererar onödiga gissningslekar att manipulera med namnbyten och ytliga förändringar i terrängen”. Enligt Löthman knäcker de initierade ändå koderna och för övriga läsare saknar det betydelse.

Efter att ha läst boken och den faktakomplettering som epilogen ger känns Löthmans vägval försvarbart, men oproblematiskt är det ändå inte. Trots att det gått bortåt hundra år sedan händelserna utspelade sig, gott och väl tre generationer, så kan man ändå fundera över hur mycket av det fiktiva i ett romanbygges karaktärsbeskrivningar och intrig skall tillskrivas de personer som figurerar med namns nämnande.

Att verkliga personer förs in i romanintriger är, som sagt, inget ovanligt, men oftare handlar det kanske om en Churchill, en Roosevelt eller en Mannerheim.

Erik Wahlströms succéroman ”Den dansande prästen”, som kom härom året, handlade ju om Uno Cygnaeus, men även han är ju en känd historisk person och dessutom hämtad längre tillbaka i tiden. Inte att jämföra med torpare och bönder i en avkrok på Åland. Kjell Westö valde en annan väg i sin senaste roman ”Där vi en gång gått” och gjorde sina huvudpersoner, som bland annat var involverade i inbördeskrigets våldsdåd, fiktiva.

Stark skildring

Detta inledande resonemang i namnfrågorna skall dock inte skymma att det är en stark berättelse som Leo Löthman gestaltar i sin roman. Den handlar i grunden om de hårda villkor som gällde för utskärslivet ännu långt in på förra seklet.

Ingen skall förledas att tro att de människor som befolkade karga väderbitna skär i Ålands och andra skärgårdar vid den tiden hade slagit sig ned där för den vackra naturens skull. Det var överbefolkning, brist på jord och arbete som drev människor att söka sin utkomst i skären. Ibland med bättre och ibland med sämre framgång, men för det mesta under hårt arbete och strapatser.

Att det fanns klara skillnader mellan skärgårdens torpare och de besuttna bönderna i byarna på fasta Åland kommer med önskvärd tydlighet fram också i Löthmans roman. När skvallret går år det inte utskärsborna som har de giftigaste tungorna.

Försonande drag

Att författaren känner starkt för fiskartorparna i deras utsatta position framgår klart. Det är en kärleksfull skildring han ger av dem och deras hårda liv.

På samma sätt som omständigheterna på de små holmarna tvingar deras inbyggare att överse med sådant som inte skulle gå för sig i städer och byar uppåt land ser författaren hos sina romangestalter såväl negativa som positiva, eller åtminstone försonande, drag.

Det gäller till och med den man, skicklig i sina händer och ofta omtänksam, som efter hand visar allt mer av sin dubbelnatur och utsätter sin närmaste omgivning för handlingar som småningom leder till hans egen våldsamma död. Han blir ”dubbeltorpare” på två holmar för att hjälpa, men också utnyttja, några ensamma kvinnor i deras utsatthet.

Förståelsen omfattar givetvis i ännu högre grad kvinnorna, som till slut inte ser någon annan utväg ur sin belägenhet än att röja mannen från grannön ur vägen, och den yngling som de lyckas få som medhjälpare.

Väl sammanhållen

Leo Löthmans berättarförmåga kommer verkligen till sin rätt när han gestaltar såväl miljöer som människor i den här berättelsen. Inte minst hans mödolösa sätt att använda åländska dialektala uttryckssätt ger skildringen fart, färg och märg.

Sällan har jag läst en så väl sammanhållen text av Löthman som denna. Det avsnitt där författaren gör en plötslig utvikning och berättar om Grigorij Rasputins liv och död i det samtida Ryssland faller dock lite ur ramen, så kvinnokarl även denna märkliga man var.

Man får då och då under läsningen påminna sig om att det handlar om en romanberättelse, de autentiska namnen och faktabakgrunden till trots.

Men epilogen med tidningsreferat, sagesmäns hågkomster, samt tingsrättens utslag och de mordåtalades domar, som skärps i hovrätten för att sedan väsentligt mildras i högsta instans, visar att Löthmans romanbygge ändå står på en stadig stenfot av verkliga händelser.

JAN KRONHOLM

jan.kronholm@nyan.ax