Trevligt att en film har premiär på bio Savoy samtidigt som i Sverige.

Och synd att filmen i fråga är så trist. Till och med regissören erkänner i en intervju för Svenska Dagbladet att ingen i Japan längre är intresserad av skräck.

Undra på, nu när J-horrorn blivit så vanlig att det är svårt att skilja på serierna. Men här är en snabbguide: I Ringu dör folk som ser en video, i Ring dör folk som svarar i telefon, och i The Grudge dör folk som går in i ett hus i Tokyo.

”Grudge” betyder ungefär att någon har något otalt med någon annan. Här är det två spöken, mor och son, som tar livet av alla andra på rollistan.

En speciell förbannelse tycks vila över regissören, som är dömd till att spela in samma story om och om igen. Först två filmer som gick direkt till video, sedan två japanska biofilmer och två som är gjorda för den internationella marknaden med amerikanska skådespelare.

Sarah Michelle Gellar, den enda som överlevde den första amerikanska Grudgen, dyker upp i några korta scener i början, men blir raskt kastad från ett hustak. Möjligen på egen begäran efter att hon läst manuskriptet.

Rollfigurerna envisas med att gå ensamma upp på övre våningen och in i mörka vindskammare. Filmen är befolkad av kvinnor och några män som bär sig så enfaldigt åt i krissituationer att de förtjänar sitt öde.

Inte för att det spelar någon roll var de är. När spökduon bestämt sig för att ta livet av någon så gör den det ändå. På sätt och vis är det lika tryggt som en typisk romcom där man kan räkna ut slutet.

Det nya i tvåan är att spöken går på export till USA, och ställer till det på ett obegripligt och ändå förutsägbart sätt för en vanlig familj. Mamman spelas förresten av Jennifer Beals, tjejen som svetsade och dansade sig igenom Flashdance på 80-talet.

En del scener är så märkliga att man undrar om The Grudge är en dröm. Håll ögonen öppna efter tjejen som knackar på hos en cheerleader och halsar ur en mjölkdunk. Om ni är vakna så långt in i filmen, alltså.

Vänta, det där låter som en ny filmtrilogi. ”Filmu” får den heta, om ett J-horror-franchise som är så trist att publiken domnar bort.

PATRIK DAHLBLOM