Det kanske inte är så mycket att bråka om, detta att ett militärfartyg ligger vid kaj i Mariehamn en blåsig natt i oktober. Det kanske är ett alldeles vettigt sätt att spara på våra skattepengar att välja det billigare alternativet, vilket de facto är orsaken till att robotfartyget Raahe i torsdags låg förtöjd vid Klintkajen och inte ute på havet.

Å andra sidan var det en märklig och udda syn på Åland, den fyrkantiga och trubbiga formen på fartyget och den beväpnade soldat som i regn och mörker stod vakt vid landgången.

Demilitariseringens tyngd är inte längre blott dess former, utan dess innehåll, och innehållet är det ålänningar tänker, känner och vill med att vara ett demilitariserat örike. Demilitariseringens innehåll är det som händer med ett samhälle som berövats eller sluppit (det beror ju på vad man tycker om det militära alternativet att reagera på olika hotbilder.

Vid ett seminarium i Stockholm nyligen talade chefen för Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) Alyson Bailes om Ålands demilitarisering som en positiv, öppen och aktiv regim vars betydelse ligger i det den kan åstadkomma snarare än i vad den kan begränsa och avvisa. De direkt militära hoten i vår region är avsevärt mindre i dag, liksom också demilitariseringens avvärjande effekt. Däremot, menar Alyson Bailes, är Ålands ansvar att aktivt utnyttja alla de möjligheter demilitariseringen ger större än någonsin.

Samtidigt som Åland alltså som ett talande subjekt bör fortsätta bevaka demilitariseringens gränser, också genom att följa upp att robotfartyg på besök respekterar demilitariseringens gränser, så räcker inte det. Vi på Åland har en unik chans i världen att visa hur ett helt och hållet civilt samhälle fungerar och hur man utnyttjar den energi och de resurser som frigörs genom frånvaron av militära strukturer på att svara mot de hot som ändå finns men som i växande grad är icke-militära.

Hur gör vi det?

Det ordnas förvisso seminarier och studiebesök, konferenser och diskussioner. Vi visar ett närsynt intresse för folkrätt och historia, men förbluffande lite för samtid och civilsamhälle. Kanske är det för att vi inte riktigt fattar hur märkvärdigt det är att en man med ett gevär på Åland bara kan vara polis eller jägare, aldrig soldat.

Det aktiva ansvarstagande för omvärlden som Alyson Bailes efterlyser ser vi för litet av. Åland har inte, trots självstyrelsen, trots demilitariseringen och trots vårt globalt sett enorma välstånd, haft någon aktiv strategi internationellt, med några få undantag. Vi är kolossalt upptagna med att beklaga de små saker som är fel eller kunde bli bättre, men mycket sämre på att förvalta och förädla demilitariseringens positiva kraft.

Var i världen är det fullkomligt självklart att pojkar måste lära sig bädda sängen själv, utan hjälp av militärtjänstgöring? Var i världen finns det inga soldater att skicka ut på oljesanering? Var sköts sjöräddningen helt civilt, var kan konstitutionella konflikter bara lösas politiskt eller juridiskt?

För oss är det vardagskunskap, men det finns platser i världen där det civila samhället är så undanträngt att man faktiskt inte vet hur vardagen ser ut när det inte står någon och pekar med ett gevär i vilken riktning man ska gå.

Låt oss ta på oss ett aktivt ansvar för den gåva Åland fått genom demilitariseringen.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax