Det hela började med att ”den yngre pretendenten” till den engelska tronen, Karl Edvard Stuart, kraftigt alkoholiserad, lidande av en mängd andra åkommor och ett olyckligt äktenskap, bosatt i Florens, i december 1783 utfärdade och signerade ett sk. koadjutorbrev till kung Gustav III, varigenom Sveriges kung vid Karl Edvards död skulle ärva Stormästarens position i S:t Andreas Tistelorden (Andreas är Skottlands skyddshelgon och tisteln är Skottlands nationalblomma).

Vad skulle Gustav III göra i gengäld? Han skulle ”ordna upp Karl Edvards affärer”, vilket inkluderade omorganisering av tronpretendentens finanser och arrangerandet av en formell skilsmässa mellan Karl Edvard och hans hustru Louise.

Karl Edvard Stuart dog 1788 och Gustav III, som trodde att koadjutorbrevet gett honom Stormästarens position inom det internationella frimureriet, fann det omöjligt att få denna ställning erkänd, speciellt i Tyskland. Med Gustav IIIs död 1792 blev Gustav IV Adolf kung med hertig Carl av Södermanland som förmyndare. Myndig regent blev Gustav först 1796.

Gustav IIIs son visade sig vara lika ivrig som fadern att få koadjutorbrevets Stormästarfunktion internationellt erkänd, med lika uselt resultat. Och nu kommer vi till den uppseendeväckande episoden för exakt 200 år sedan!

Gustav III hade utnämnt greve Curt von Stedingk till Sveriges ambassadör i S:t Petersburg. Ambassadören hade fullt sjå med att odla sina förtroendefulla relationer när Gustav IV Adolf valde att inte alliera sig med den mäktiga fransk-ryska alliansen, utan i stället sluta sig till Napoleons fiender. Napoleon körde bort Malteserorden (Johanniterorden) 1798 från Malta och i november 1806, på månaden för exakt 200 år sedan, fick ambassadör von Stedingk kännedom om Gustav IV Adolfs planer på att avstå öriket Gotland till Malteserriddarna!

Som motprestation ville kungen bli Stormästare för Malteserorden. Men riddarna kunde inte acceptera kungens planer. Episoden finns återgiven i von Stedingks postuma memoarer ”Mémoires posthumes du feldmaréchal comte de Stedingk”, del II, redigerade på 1840-talet av greve Björnstjerna.

År 1809 fängslades Gustav IV Adolf på Stockholms slott. Sveriges riksdag förklarade honom och hans arvingar oberättigade till kronan. Generalen, ambassadör Curt von Stedingk utsågs vid motsvarande tid till svensk chefsförhandlare med Ryssland efter nederlaget i Finland.

Den 17 september 1809 slöts freden i Fredrikshamn, där Finland, inklusive öriket Åland, och Västerbotten öster om Torne och Muonio älvar avträddes till Ryssland.

Vad skedde sedan med Gustav IV Adolf? Ja, ett svenskt uppslagsverk skriver så här: ”Han förde sedan ett kringirrande liv i Tyskland och Schweiz och kallade sig ´överste Gustafsson´.”

Björn Ekblom

F.d. ambassadör