Eller måste man komplettera med motiv som lättare i- och ursteg, bättre överblick och bättre förmåga att ta sig fram på dåliga vägar?

Blir man ett miljösvin av att köra en liten suv?

Det är flera frågor som dyker upp när man glassar runt i nya Toyota RAV4 och nya Suzuki Grand Vitara. Nya och nya förresten, de kom för snart ett år sedan, men Nyan har inte riktigt hunnit med i bilmodellsvängarna.

Suv i SAOL

Ordet suv (förkortning av Sport Utility Vehichle) finns i Svenska Akademins ordlista numera och definieras som en ”stor terränggående bil”. Det är en definition som inte riktigt stämmer.

De flesta suvarna har inte så mycket i terrängen att göra med sin automatiska fyrhjulsdrift, men just med dessa två är det lite bättre beställt. Visserligen har Toyota RAV4 en automatisk fyrhjulsdrift som träder till när det behövs via en elektromagnetisk koppling, men den går att låsa. Med låst mellandifferential har du 55 procent av kraften på bakaxeln och följaktligen 45 procent fram.

Suzuki Grand Vitara ger lite mer än så för den som behöver bra framkomlighet, på ratten som man låser mellandiffen med, finns också ett läge för lågväxel. Suzukin har för övrigt konstant fyrhjulsdrivning i förhållandet 47/53 mellan fram- och bakaxel. Det ger roligare och mer konsekventa köregenskaper, men det drar också lite mer bränsle.

Inget miljösvin

Blir man då automatiskt ett miljösvin om man kör en suv? Nej, inte alls! Att vräka omkring i en Hummer hör till de nyrika undantagen. Dessa två små suvar är kortare än en vanlig familjekombi. De är bara lite högre och har högre markfrigång.

Bränsleförbrukningen och koldioxidutsläppen är heller inte större. Väljer man dessutom en diesel med partikelfilter, som man med fördel kan göra i båda fallen, kör man till och med miljövänligare än i en vanlig bensindriven familjekombi.

Att man sitter bra i båda bilarna är helt klart. Överblicken i trafiken blir bättre, så länge inte alla medtrafikanter också satsat på en suv. När man kommer lite till åren är det skönt att kunna kliva i och ur bilen utan stånk och stön. Höjden gör bilen mer praktiskt användbar.

Helt nya

Både Toyota RAV4 och Suzuki Grand Vitara är helt förnyade jämfört med de tidigare modellerna med samma namn. De har en personbilslik uppbyggnad och är förstås lika lätta att köra. En liten kul reminiscens från den tidigare rambyggda Vitaran, är en hjälpram i den självbärande karossen som enligt Suzuki skall göra bilen vridstyvare och säkrare.

Det handlar om två japanska bilar vilket borde borga för en bra byggkvalitet. Numera är också kvalitetskänslan i inredningen i europeisk klass. Båda bilarna har en trivsam interiör, Toyotan lite mer vågad i formerna.

Mesta standard

Funktionerna är det inget fel på och både RAV4 och Grand Vitara har det mesta man behöver i standardutrustning som klimatkontroll, radio/cd, flera förvaringsfack, mugghållare, mittarmstöd med förvaring och glasögonfack i taket. RAV4 har dessutom kylbart handskfack.

Jag sitter hyggligt i båda bilarna, men stolens skjutmån i RAV4 är lite för kort för min längd, medan Vitaran har lite kort stolssits och en ratt som inte kan justeras i längdled.

Bekvämt bak

Det är också lätt att kliva in i respektive baksäte som har gott om utrymme med ett lite plus för Suzukin. I båda bilarna kan också baksätet skjutas fram och tillbaka och ryggstöden kan lutas. Det går att riktigt koppla av som baksätespassagerare. Tidningsfickor, läslampor, mugghållare och mittarmstöd är på pluskontot för komforten. Toyotans mittarmstöd kan dessutom fällas ner så att man får en genomlastningslucka för långa föremål som skidor exempelvis.

Felhängd

Längst bak har båda bilarna en dörr hängd i fel kant, eftersom den öppnas från vänster sida. Står man på en väl trafikerad gata måste man ta ett halvt kliv ut i gatan för att öppna dörren. Dessutom måste man ha ordentligt med utrymme bakom bilen för att kunna öppna den helt. Inte så bra för oss, det färjresande folket. Den felhängda dörren har nu Honda övergett med sin nya CR-V-modell, som Nyan provkörde för två veckor sedan.

Men båda bilarnas utrymmen är bra, även om de inte kan matcha en vanlig familjekombi. Suzukin har flera rejäla stuvfack under durken, Toyotan ett mindre, båda bilarna har extra eluttag, kasskrokar och förstås, fällbara och delbara baksäten.

Lastnät och lastförskjutningsskydd är extra tillbehör.

God säkerhet

Säkerhetsmässigt är de båda bilarna väl utrustade, men tyvärr har Suzuki valt att göra antisladdsystemet till extra tillbehör i de billigare modellerna, medan det är standard i Toyotan.

Toyota RAV4 är den enda av de två som testats av EuroNCAP. Resultatet var okej, men inte mer. Nu när fem stjärnor i krockprovet tas av allt fler bilar är fyra stjärnor inte mer än okej. Dessutom hade Toyota problem med elkablar som slets av och fördröjde utlösningen av krockkuddarna. Efter en modifiering gick det något bättre, men Toyota tänker inte ändra i de bilar som redan sålts.

Suzukin är alltså i detta sammanhang ett oskrivet kort.

Bättre motorer

Motormässigt verkar Toyota RAV4 ha ett litet övertag om man studerar siffrorna i faktarutorna. Men på vägen känns båda bilarna väl bestyckade. Det skulle förstås vara kul att få pröva respektive modell med dieselmotor, som gissningsvis är det bästa valet.

De små suvarna är lätta att hantera och besitter ett inte föraktligt mått av körglädje.

Svårt val

Så vilken skall man då välja av de två? Det blir nog mycket en smaksak. Toyotan är lite dyrare, men verkar ha modernare motorer och är krocktestad. Själv trivdes jag mycket bra i Suzukin, men alls inte illa i Toyotan.

Och sedan finns ju alla konkurrenterna, Honda CR-V, Nissan X-Trail, Chevrolet Captiva, Hyundai Santa Fe och Tuscon, med flera. Och snart kommer fler europeiska alternativ…

Snacka om åsnan mellan hötapparna!

ulf.weman@nyan.ax