Det sitter en liten lapp i Anita Hellström-Sandbergs hall i Brändö by. ”Aliens are welcome”, alltså; utomjordingar är välkomna.

Men på ett helt genommänskligt vis bjuder hon på kaffe och chokladkex medan hon pratar rymd och stjärnor och ufon. Maken Göran Sandberg stökar i källaren.

Snart nog frågar hon efter våra stjärntecken och har på stående fot vissa funderingar om våra personligheter.

• Men om du är amatörastronom ska du väl inte fuska i astrologi – det trodde jag var en dödssynd!

– Ja ja. Det sägs så. Men man behöver inte ta allting så allvarligt i livet, lyder hennes svar. Vi vet inte allt ännu. Så berättar hon om sitt favoritcitat skrivet av rymdforskaren och författaren Carl Sagan:

”Ovanliga sanningar kräver ovanliga bevis”.

Suget efter rymden är alltså stort och faktiskt en av anledningarna till att hon trivs på Brändö sedan 20 år tillbaka.

– Mörkret är underbart! Gatubelysningen släcker klockan 22.00. Härligt! Det är då jag går ut.

Men hon beklagar sig över att det alltför ofta varit molnigt på kvällarna den sista tiden. Astronomerna har sinsemellan en speciell hälsningsfras ”Clear skies”, avslöjar hon.

50 år har rymdfeber suttit i henne nu.

– Under alla dessa år har jag bara två gånger fått uppleva onaturliga fenomen.

1: Flotta med ljus

Första gången var hon ung vuxen. Hon stod i fönstret och under 10 till 15 minuter for det en stor flotta med ljus tvärs över himlen. Hon väckte man och barn. De var trötta, men hon ville absolut dela upplevelsen med någon.

Vad det egentligen var hon såg har hon aldrig fått förklarat.

2: Blåvitt ljus

Andra gången var nu före jul, utanför Brändös församlingshem. Anita Hellström-Sandberg var ute på promenad med en bekant. De spanade upp emot Ursa Major, alltså Stora Björn. Så förändrades plötsligt skaftet. Det blev till ett blåvitt ljus och svisch, så var det borta. Hon kollade genast klockan och väderstrecken för att senare försöka få reda på vad som hänt. Men nej. Förklaringen har uteblivit.

När Anita var 8 år och bodde kvar i Sundsvall i Sverige väcktes intresset för stjärnhimlen. Det hörde småningom till vanligheten att hennes mamma sent om kvällarna fick stå i dörren och ropa in den stjärnögda dottern.

Hon berättar livfullt:

”En gång kom min farfar på besök och en kväll frågade han om jag ville kila över till kiosken och köpa snus åt honom. Jag skulle få köpa mig något gott till mig själv också. Jag köpte snuset och en ask pastiller. På hemvägen var det något som fick mig att titta upp emot stjärnhimlen där tusentals blinkande små ljus såg tillbaka på mig. Men i samma ögonblick stannade jag som förstenad då stjärnorna började falla i en strid ström och slocknade en efter en. Jag vet inte hur länge jag stod där men jag vaknade liksom till när jag kände att jag frös om händerna. När jag kom in möttes jag av pappas bistra min, men minen förvandlades till ett stort leende när jag berättade att alla stjärnorna hade fallit ner i Selångerdalen. Dagen efter stod det att läsa i tidningen att det hade varit ett meteorregn utan motstycke på platsen kvällen före, Leoniderna kallades de.”

Efter det var hon inbiten rymdtjej som följde pappa hack i häl till biblioteket och tiggde om att han skulle låna den eller den stjärnboken till henne. På barnavdelningen fanns inte den litteratur som intresserade henne mest.

Numera hämtar hon information från nätet förstås, men också tidskrifter på olika språk läser hon

– Jag kan numera en alldeles utmärkt rymdfinska.

Det är faktiskt den vackra stjärnhimlen över skärgården som har blivit en väsentlig del av hennes beslut att bo just här..

– Vi är gynnade av mörker här. Vi slipper de värsta ljusföroreningarna. Dessutom kan man hitta många låga horisonter och på så sätt se mycket på en och samma gång.

Det stora spegelteleskopet står i hörnet, men så snart molnen skingras någon kväll drar hon upp på bergen helt nära bostaden och spanar med den maffiga tuben.

• Tror du på liv utanför jorden?

– Det finns 100.000-tals galaxer, 100.000-tals solar. Nog vare det attans attans om det inte skulle finnas intelligent liv därute någonstans. Vi bor ju i utkanten av en galax, i en spiralarm långt bort från centrum, på rena rama bondvischan, så vi har fått utvecklas i lugn och ro.Vår galax spänner i diameter över 100.000 ljusår. Miljoner med andra planeter därute i universum borde har liknande möjligheter.

• Får vi kontakt?

– Jag tror att någon annan intelligent livsform – hur den nu kan se ut – småningom tar kontakt med oss människor. När vi nått tillräckligt långt. Varför skulle de andra varelserna inte vilja ta kontakt med oss? Nej, jag säger som en 7-årig kille sa en gång: ”Det är väl alltid roligt när nån kommer och hälsar på”.

• Annars?

– Jag är bildkonstnär. Inget eller ingen kan hindra mig från att ta mig tid till mitt skapande. Många alster handlar om – just det – rymden. Men jag kan inte leva på konsten. Därför är jag också bildlärare, jag är assistent på lågstadiet och så leder jag kurser i engelska för vuxna.

– Clear skies då!

Tillönskar vi henne.

– Clear skies!

kiki@nyan.ax

erkki.santamala@nyan.ax