Skomakeriet i Godby är en lokal fylld av skor och doft av läder. En sadel står bredvid en motorcykelsits, några läderställ ligger i en hög och på en hylla står, som Ingmar uttrycker det,”skor som väntar på hjälp”. På annan hylla står de redan hjälpta.

Ingmar Nyholm har jobbat som skomakare i 37 år, och vid det här laget kan han sula och klacka skor utan att se. Då han pratar om hur dåliga dragkedjor det finns i dyra skor, blir rösten upprörd.

– Man sätter i en usel dragked i grova arbetskängor, det är inte ens meningen att det skall hålla.

Han är en företagare av den gamla stammen, ja det borde inte ens heta företagare i hans fall för det är ett modernt ord. Ingmar är en handelsman och hantverkare, en butiksinnehavare och en skomakare som avlagt mästerprov. Han kan inte tänka sig gå i pension förrän han hittat en efterträdare, och han tar inte ut semester på sommaren.

– Ett serviceföretag skall inte ha stängt på sommaren medan alla turister är här, jag tar semester på senhösten istället.

Och precis som i en butik av den gamla sorten finns det gott om tid i Ingmars skomakeri. Han pratar ofta bort en stund med sina kunder.

– Jag har kommit så långt i livet att jag inte stressar. Kunderna får vänta lite längre istället men ingen är missnöjd för det.

Sedan Ingmar gav sig in i skomakaryrket på 1970-talet har skomodet hunnit ändra många gånger.

– Ibland är det spetsiga klackar, ibland är det breda klumpedunsar. Nu är de spetsiga på tillbakagång igen och de breda, bekväma skorna kommer tillbaka.

Han ser sig om i sitt kungarike. Det är ovanligt trångt på hyllan med skor som väntar på hjälp. Han och sambon Gunnel Nordlund-White har varit på ett av sina två årliga långbesök i Amerika. Ingmar har rest runt på Bahamas och Key West. Han är brunbränd, men det straffar sig alltid.

– Det har rasat in skor sedan jag öppnade igen.

Han har inga åsikter om utseendet på skorna kunderna lämnar in, men ibland höjer han diskret på ögonbrynen.

– Det händer att jag får in grejer som jag funderar på om kunden verkligen vill kosta på sig att laga, men det är ju inte jag som skall bestämma det. Jag brukar säga att det lönar sig att laga skor man använder och trivs i, men det lönar sig inte att laga skor som bara ligger i garderoben.

Själv har han på sig ett par vita sportskor. De inköptes i Florida 1995, och de är väl ingångna.

– Jag har väl sulat och klackat dem någon gång, men de är bekväma.

Skomakarens stalltips är ”köp billigt blir dyrt”. Kvalitet håller helt enkelt längre och sparar med tiden in sig.

– Det gäller för alla som inte är tonåringar och vill byta mode för varje år.

Ingmar är 74 år, fyller 75 på hösten, och det är klart att han börjar fundera på att dra sig tillbaka från det yrkesverksamma livet, sätta skorna på hyllan för gott.

– Lite grann vill jag nog dra mig tillbaka medan jag är frisk.

Eftersom Ingmar är Ålands enda skomakare kommer kunderna från hela landskapet, och ansvaret Ingmar känner över dem gör att han inte slutar förrän en utbildad skomakare kommer och tar över verksamheten.

– Jag har haft två lärlingar men det fungerade inte. Kanske slutar det med att jag bjuder ut hela verkstaden på internet.

Han började som skomakarlärling i Täby under 1970-talet. Där gjorde han sitt mästarprov och tog över en verkstad. Småningom flyttade han hem, och hem för honom är Geta Andersö där han har sitt föräldrahem.

– Hela min familj, min mamma och pappa och syster, flyttade till Stockholm då jag var 18 år. Året var 1951 och pappa såg ingen framtid för mig i Geta. Det var många åländska ungdomar som flyttade till Stockholm på den tiden, där fanns det jobb. Ålänningarna var väl mottagna i Stockholm. Vi kunde språket och fick rykte om oss att vara ansvarsfulla.

Alternativet skulle ha varit att Ingmar skulle ha gett sig ut på sjön, och det var omöjligt.

– Jag hade problem med sjösjuka, det hade inte blivit en bra sjöman av mig.

Under åren i Stockholm var han både aktiv i Ålandsgillet och i Stockholms skomakarförbund. Efter hemkomsten var han ordförande för Geta ungdomsförening i tre år, och nu är han inne på sitt tionde året som ordförande för Dansens vänner. Ingmar är en dansant skomakare, som gärna sliter sulorna på dansgolvet.

– Jag har alltid gillat gammeldans och for ofta ut på lördagskvällarna medan jag bodde i Stockholm. Då var det kostym som gällde och jag dansade helst vals, hambo, polka och tango.

Han ler förnöjt när jag för populära dansprogram som Let’s Dance på tal.

– Jo, dans börjar bli populärt på nytt nu.

Under åren på tiljorna har han sett många ensamma människor som hittat en hälft.

– Kanske är det närkontakten man får då man dansar som gör att man börjar prata mer och hittar varandra.

Det var också på en dans, närmare bestämt på Furulund i Geta, som han och Gunnel hittade varandra. Det var Ingmar som bjöd upp.

– Gunnel är också från Geta, men flyttade till Amerika då hon var 14. Somrarna tillbringade hon i Geta och det var då det tände till mellan oss.

Varje år reser Ingmar och Gunnel till Amerika och stannar där några veckor. Gunnel har visat Ingmar sitt hemland, och han är betagen.

– Jag har sett lite av det stora landet, San Francisco och New York, och det är helt andra vyer där.

Föräldrahemmet stod tomt många år, men 1974 flyttade han tillbaka. Tio år senare kunde han titulera sig äppelodlare. Idag har han tusen äppelträd och inga fritidsproblem.

– Det är fin kontrast mellan att vara äppelodlare och att vara skomakare. Jag sitter inne och andas in limdofter hela dagarna, på kvällarna är jag ute i den friska luften och på hösten då alla äpplen är inne i lagret doftar det jädra fint.

Ingmar och Gunnel plockar tillsammans med sina vänner alla äpplen själva. De börjar i augusti med sommaräpplen och avslutar plockarsäsongen med vinteräpplen i oktober. Och alla dagar, året runt, äter Ingmar ett par, tre äpplen själv.

– Det håller magen i skick och jag har aldrig varit sjuk.

Att syssla med både det ena och andra ligger i Ingmars gener. Hans morfar, Frans Nordblom från Jomala, var byskomakare och lite av allt i allo för hela byn och Ingmars pappa, Artur Nyholm från Hammarland, var sjöman, kock, torpare och fiskare.

– Kanske har jag fått någon ådra av dem, jag vill jobba självständigt.

Och genen verkar gå vidare. Ingmar har fyra barn och sonen Dan jobbar både som brandman och jordbrukare.

– Jag har ingen aning om vad som gör oss lämpliga till att syssla med mycket på en gång, men vi trivs så.

Dansmusiken ljuder i Ingmars verkstad och kunderna droppar in. Någon vill ha metallspännen, en annan vill diskutera folkdräktskor och på väggen hänger ett maskinskrivet schema över hur man skall behandla läder, kork och gummi. Ingmar har ett av världens äldsta yrken, människor har i alla tider behövt något på fötterna. Att reparera en sko tar en halvtimme eller längre, och de usla dragkedjorna får Ingmar pilla lite extra med. Med vana ögon synar Ingmar en svart känga. Det är dags att sula ännu en sko.

karin.erlandsson@nyan.ax

foto@nyan.ax