Att man på en sådan liten holme som Åland ständigt kan hitta nya saker tycker jag är makalöst. Jag trodde att jag kände till alla hörn på Åland, att allting var upptäckt och ville man leka Columbus på Åland var man helt ute och cyklade. Åland är tråkigt, ingenting nytt händer här.

Ack så fel jag hade.

Jag var på väg att köpa min studentmössa, i en butik jag aldrig varit in i tidigare, när jag upptäckte att detta var en mycket bra butik.

Det fanns hattar. Hattar i alla former.

Jag blev kär.

Det finns en första gång för allt och min första gång på Hillings inträffade i onsdags. Jag gick in helt utan förhoppningar, utan att egentligen bry mig om vad som fanns förutom studentmössorna då. Som en tom sida gick jag in. Upplyst som Buddha själv kom jag ut. I detta hav av hattar, gubbmössor och tweedkavajer vandrade jag lyrisk utan att fatta att jag var på Åland.

Då kommer den egentliga frågan. Hur kan man ha missat en klädbutik på Åland?

Det är ju inte så att utbudet är så jättestort så att man bara kan sålla bort vissa butiker bara för att man känner för det. Man måste utforska alla, speciellt en sådan butik. Jag har alltid gnällt mycket på det fattiga utbudet här på Åland, men det tar jag tillbaka nu. Jag vet ju inte vad som finns runt knuten i denna överraskningsstad. Kanske jag i morgon hittar ännu en ny butik, som säljer kläder skräddarsydda för killar som mig, som gillar det lite gubbiga och mysiga.

Jag vet vad ni tänker. Vad skall en 18-årig pojke göra på en sådan butik som Hillings, är han inte för ung? Ska han inte ränna på Zic-Zac och köpa T-skjortor med häftigt tryck i stället för att köpa gubbmössor?

Men nej. Det ska jag inte. Jag gillar gubbmössor, jag gillar gubbkläder. Jag hoppas snart kunna introducera käppen igen som godkänd accessoar, och inte bara för dem som verkligen behöver den, eller för dem som har monokel till vardags. Den yngsta gubben, åtminstone på Åland. Sådan är jag.

Take it or leave it.

Missförstå mig rätt nu bara. Jag gillar att vara ung. Att inte behöva stiga upp klockan två varje natt för att gå på toa, eller att kunna gå mer än hundra meter utan att använda respirator på vägen. Att kunna hosta utan att slem flyger runt hela rummet är också rätt skönt.

Men håll med mig om att gubbar är mysiga. Gubbar med filt och en Gammeldansk i handen, det är någonting speciellt med dem, och även om jag har många år kvar att njuta av livet innan kroppen ger upp och jag måste sitta stilla 23 timmar varje dygn för att överleva kommer det alltid finnas en liten del av mig som längtar till att bli gubbe.