Det var den gången då jag var sexton år och Roskildefestivalen stod på avstånd och vinkade inbjudande till mig i all sin glänsande glans, - medan jag var tillmötesgående. Jag formade händerna till en megafon runt munnen och ropade ”Roskilde here I come!” sådär som jag aldrig skulle ha gjort annars.

Jag tog ledigt från jobbet och åkte hem för att förbereda mig. Mamma satt redan i hallen med ett berg av förnödenheter runt sig: gummistövlar, koftor, varma koppen, spritkök, regnställ, bikini, samarin och smältost på tub. Hon var i full färd med att märka filmburkar med sprittusch: tvättmedel, salt, socker, te och kaffe. Jag slog mig ner i röran med ett förväntansfullt och nervöst pirr i kroppen och då vi var klara vägde mitt survival kitt 32 kilo.

Om man vill underdriva kan man säga att jag var ”well prepared”.

Men så var det någonting som blev lite fel med packningen, redan där i hallen, och som kanske gjorde att jag utmattad kom hem igen en vecka senare och var väldigt nöjd med att vara hemma. Det hade förvisso regnat hela tiden, så jag skyllde på vädret, men jag visste att jag lika gärna kunde skylla mig själv. Nu i efterhand tror jag att jag lärde mig någonting av mitt misstag, en ny jantelag:

Man ska inte tro att det går att åka på festival utan att få lera i sina stövlar eller ovanför sina knän. Man ska inte tro att man kan åka på festival och vara en nykter pingla. Man ska inte tro att man kan åka på festival och inte vakna med andras använda kondomer på sin tältduk. Man ska inte tro att man kan sova med huvudet på en icke vickande planka.

Nya bud: Man ska lära sig att älska festivalparketten (lera, öl, exkrementeter, burkar, kartong, kebab, snus, trosor med mera). Man ska lära sig att älska konservravioli till frukost. Man ska älska sig själv och alla runt omkring sig och särskilt drottningsylt i stöveln-låten och herpessången. Man ska älska (eller i alla fall tycka det är helt okej) att kissa i en pistagenötburk på bussen.

Med kärlek ska man tappa kontrollen, man ska glömma att packa ner den, man ska riva den i bitar på tåget eller spotta ut den över axeln. Man ska förakta kontrollen för att man inte har den och för att man omöjligt kan få den. Man ska inte förgäves försöka nå den. Man ska tömma ut pulverinnehållet i sina filmburkar och hojta: ”Jag skiter i att tvätta i dag och i morgon och sen!”. Och man ska ha roligt!

Jag har på senare tid försökt applicera min ”hur man lyckas vara lycklig på festival-teori” också på det vardagliga livet. Det går ganska bra. För några dagar sedan åt jag djungelvrål till frukost. Jag strävar efter att planera mindre och sparka med klackarna mer. Det går an att inte ha sina böcker i bokstavsordning i bokhyllan, det har hittills fungerat att tvätta behåar utan en nätkasse i maskinen och att ha ett duntäcke som inte ligger lika fluffigt som i Ikeakatalogsdrömmen.

Vi får aldrig kontrollen hur mycket vi än försöker. Min plan är att planlöst planera inget alls.