Efter mötet med Ingrid Nygård slår mig en ny ofattlig tanke: Tänk om det är de som valt den bästa av världar. De som i mogna år väljer att flytta ut i skärgården. De som inte är tyngda av gårdar och släktfejder sedan Hedenhös. De som trycker på stoppknappen för hetsjobb, hetsliv, hetsumgänge, hetsfritid, hetskärlek…Har de gjort det smartaste valet i vår tid?

Församlingssalen på Kumlinge är vacker men ekar lite. Hon har kokat kaffe. Hon har kommit med färjan från Enklinge. Hon ska på möte med Ålands norra skärgårdsförsamlingars kyrkofullmäktige 16.30 och sedan direkt till kommunstyrelsen. Först efter tio på kvällen räknar hon med att vara hemma. Vem tror längre på att skärgårdslivet kan skänka lugn och ro?

Jodå, det kan, om man vill ha det så. Ingrid har bestämt sig för möten bara tre gånger i veckan. Max. Som nybliven församlingsanställd ska hon inte heller längre sitta i kyrkofullmäktige. Närdemokrati verkar hon kunna prata hur länge som helst om.

– Det är viktiga saker. Församlingen ska sälja mark. Det blir fina tomter som kan öka inflyttningen. Det är ett mål vi ska arbeta tillsammans med att uppnå. Havsnära boende. Det är det folk vill ha.

Hon har många argument. Nu börjar hon bliv ivrig och orden kommer snabbt:

– Närsamhället har den största betydelsen för människors väl och ve. Vi sitter här och beslutar i dag om det som ska ske i morgon. Vi ska vara lyhörda för stämningarna i tiden, men hela tiden minnas att besluten i dag blir verklighet i morgon.

I Kumlinge kommunstyrelse sitter hon kvar efter valet, och trivs.

– Men visst kan det kännas långrandigt. Demokratin tar tid. Jag är en sådan person som vill få saker och ting ur händerna. Att det ska ske nånting. Nångång.

Som inflyttade hade hon inte stora förhoppningar om att få tillräckligt med röster. Tretton fick hon.

– Vi körde lite strategi på Enklinge för att få in två i fullmäktige och se höll, konstaterar hon nöjt.

Samhällsansvar kombinerat med självförverkligande, det är vad Ingrid står för.

– Jag har jobbar mycket med mig själv.

Hon visar en, enligt henne, bra bok: ”Slow” av Carl Honoré. Hon har ett bokmärke mellan sidan 20 och 21.

– Här är beviset på att jag lever som jag lär. Jag fick boken i julklapp förra året och har inte läst mer än så!

En gång levde hon ett helt annat liv. Då var den största bristvaran den egna tiden.

– Jag hade förlorat mig själv i åtaganden. Den färgstarka person jag en gång varit fanns inte längre. Jag ville vara glad och positiv men hittade inte dit. Jag tyckte inte om den jag blivit, en trött medelålderns kärring. Jag saknade lugnet och friden.

En gång fick hon kämpa för att få vara den hon var. Hon vände själv riktning i livet.

Nu tar hon sig tid. Tid att gå långa promenader med sambon var och varannan dag.

– De dagar butiken är öppen kan man parkera där och gå norrut till Nordanpå. Det blir 1,5 timme.

Året 2003 gjorde hon ett av alla sina vägval.

– Jag sa till Paul att när det nu tagit sådana krokvägar för dig och mig att hitta varandra är det väl inte meningen att du ska sitta ensam här medan jag tillbringar all min tid i Enklingebutiken?

Nej. Det var inte tänkt så. Hon slutade och unnande sig mer fritid, mer sans, mer ro, mer tid tillsammans.

– När man kommer till en viss punkt då vet man att det är dags för en ny livslösning, då måste man se över vilka resurser man har. Det kan gälla rena rama pengar, men också byggnader och andra tillgångar, likaväl som hälsa och kroppsstyrkor, engagemang och nätverk. Man ska summera sin tillgångar och ta time out från allt som äter upp ens tid.

Tiden ska läggas på egenvård. På att vara ute i friska luften.

– Jag bara älskar doften av skog. Tänk dig i mars när mesarna håller på som värst, det är takdropp från huset, du är svettig under luvan och du hugger ved. Tänk doften! Ljudet!

Jag berättar att det nyligen varit stor show i Stockholm med kvinnor över 50 som högg ved på Sergels torg. Ingrid tycker det är fullt begripligt.

– Bra! Det är rätt. Det är sanna njutningar.

Ända sedan 20-årsåldern har hon längtat till havet utan att riktigt förstå varför. Hon är uppvuxen långt innåt land, där mamma förebrådde sin lilla Ingrid för att hon satt på soffkanten och tittade ut genom fönstret och filosoferade dagarna i ända.

– Havet – det kan vara rogivande, det kan vara stiltje eller ett enormt brus, det växlar ständigt. Om du ger dig tid att riktigt se på havet så märker du att det aldrig aldrig ser likadant ut.

– Det är sant som de säger att vågor och lågor kan man aldrig se för mycket på. De skiftar ständigt.

Denna frihetslängtan växte sig allt större.

– Jag var intresserad av att forska i vad denna längtan till havet egentligen symobiliserar för mig. Jag ville bort från allt inrutat, som ”vecka 37 då kan jag träffa dig”. Jag hade inte tid att odla vänskapsrelationer, inte tid att vara tillräckligt med barnen eller den jag var gift med.

Men ständigt var det dessa utflykter till havet. Det sög.

Numera blir det också turer runt i skärgården.

– Vi kan kalla det upptäcktsfärder. Som när vi var på Yxskär första gången. Det är ju ofattbart härligt! Så platt! Så sällsynt vackert! Jag tror inte ålänningar fullt ut förstår sig på den oexploaterade genuina skärgården. De förstå inte att värdet är oersättligt. Och vi som bor här, vi är inte museiföremål som slutat ticka för länge sedan. Vi ska följa med trender och se vad som går att tillämpa här hemma hos oss.

Industrilaborant i mejeribranschen var hennes första anställning. Hon gjorde karriär och blev snart instruktör på mejeriförbundet. Ett tag drev hon egen butik i saluhallen i Vasa ”Ingrids matbod” som sålde unika delikatesser som viltsvinsskinka och kråkbärsgelé från ett 40-tal olika leverantörer.

– Till jularna kunde vi sälja lådor, precis hur mycket som helst. Det var morotslåda, potatis-, lever-, och kålrotslåda. Otroliga mängder.

Ingrid studerade samhällsvetenskap i sex år vid Åbo Akademi. Hon inledde ett slutarbete på temat ”Familjen i går, i dag och i morgon”. Så kom året 1997. De tre barnen var i tonåren.

– Jag ville belysa hur viktig familjen är för barnen,. Min hypotes var att barnen far illa när föräldrarna delar på sig. Det som jag fick av livet i stället för en akademisk examen var en grundkurs på temat ”splittrad familj” i verkliga livet. Det var ytterst uppslitande och smärtsamt. Och snabbt som blixten gällde det för mig att skaffa mig en inkomst.

Några år senare hittar hon till arbetet som föreståndare för Enklingebutiken.

– När jag kom dit kändes det som den här gumman – alltså jag då – hade varit på väg dit i 20 år eller så.

Efter bara ett par veckors jobb var det kräftskiva på Enklinge.

– Alla ville dansa med mig som var alldeles ny. Paul fick stå i kö. Så fort han tog min hand kände jag att nu är det farligt. Jag hade bestämt mig att inte se åt någon karl mer på många många år, men, men, Paul må vara lågmäld, men han är ganska enträgen. Och fullmånen sken.

Vid något skede i början av bekantskapen sa Ingrid att hon ”bogserat” en karl i 20 år och inte orkade bogsera mer.

– Jag tror nog inte du behöver bogsera mig, löd svaret.

Det glittrar omkring Ingrid när hon talar om sin nyvunna kärlek.

– Han är så bra för mig. Jag är impulsiv, han är lugn.

I april följande år blev det flytt till hans stuga som sedan rustats upp till stadigvarande bostad.

Nu har Ingrid 30 meter till havet och kan sitta vid köksbordet alla dagar och se ut på vågor och lågor.

– Jag har fått en motvilja att lämna Enklinge nu. Skulle jag vara tvungen att vara borta från ön mer än fjorton dagar skulle jag nog bli heltokig av stress.

Ingrid vill se framåt. Hon är gjord sådan. Dynamisk är ett bra ord. Det passar hela henne.

– Alla situationer ser jag som ett blankt papper. Jag vill gå vidare. Massor av människor ser bakåt, de tycker inte om förändring och det kanske kan ge en viss trygghet. Men man gör klokt i att utgå ifrån att det alltid händer någonting. Då är det också lättare att se att det man har i dag är värdefullt.

Här och nu har jag lugn och frid och kärleken. Och skogsdoft. Och hav.

KIKI ALBERIUS-FORSMAN

kiki@nyan.ax

Foto: LASSE ÅKERBLOM