Det tog oss bara drygt två timmar att ta oss från Genèves bullriga innerstad till de vintäckta kullarna i Alsace. En liten bit ifrån huvudvägen kan man följa den slingrande vinvägen - Route deVin - genom det pittoreska landskapet. Det kändes som att köra genom en sagovärld skapad av bröderna Grimm och jag väntade mig nästan få se Hans och Greta traska längs vägen eller mästerkatten i stövlar kila runt husknuten på något av de vingliga korsvirkeshusen i de små byarna som avlöste varandra. Det kändes fantastiskt att sakta köra fram längs vägen och se skyltarna med namnen på alla producenter vars viner jag njutit av så många gånger. Det slog mig hur litet allting var. Visst finns några enstaka jättar i sagolandet, men många producenter är pyttesmå. De allra minsta kommer aldrig ha råd att exportera sina viner bortom landets gränser. Det var på ett sådant ställe jag fick en mycket minnesvärd upplevelse.

Vi hade stannat för natten i en av byarna längs vinvägen och promenerade långsamt omkring och insöp atmosfären (och ett och annat vin från de små vinfirmorna). Längst inne i en gränd hittade vi ett hål i väggen som visade sig vara ingången till en liten vinproducent. Vi kom in på en liten innergård där en man stod och krattade löv. - Har ni öppet? Frågade jag. - Nu när ni kom har vi det! Svarade han leende. Runt mannens ben sprang den minsta hund jag någonsin sett - ett garnnystan med svans. Hunden brydde sig inte så mycket om oss, men däremot morrade den lite nu och då mot ett mörkt hörn på den lilla innergården, och jag tyckte jag mig höra något som frustade i hörnet. Vi provade mannens viner. Han skötte allt själv - från plantering till buteljering. Han hade inte stor produktion, men det räckte till att försörja familjen. När jag stod där njöt av fulländade vinaromer förstod jag hur viktigt det är att besöka världens alla vindistrikt för att kunna uppleva stunder som denna. Mannens viner skulle aldrig gå att få tag på någon annanstans än just här - i ett hål i väggen i Alsace. Mannens fru tog det gläfsande garnnystanet med sig ni i huset, och då vände sig mannen mot det mörka hörnet och ropade. - Du kan komma fram nu Hervé! Och ut ur skuggorna smög en kolossal, svart gris med rufsig päls och vassa betar. Grisen lufsade fram till mannen och gned sig kärleksfullt mot hans ben. Medan mannen just och just klarade av att stå på benen sade han: - Hervé är väldigt social, men han är så förskräckligt rädd för hunden, stackarn.