När kattorna låter i mars jamar de inte på vanligt sätt - nej då jolmar de, eller jålmar, om man vill stava på det viset.

Det här ordet för kattjamande av kraftigare slag finns noterat i dialektuppteckningar bland annat från Finström, men också från orter öster om Åland. I dagsläget begagnas ordet åtminstone i Saltvik, där en bloggande yngre kvinna berättar om katten Skruttan som blivit tossig i mars och springer runt i skogen och ”jålmar”.

Jolma kan också betyda småprata eller prata strunt, och här finns det belägg för ordet åtminstone från Sund och Geta. En getabo talar om sitt söndagsjolm med grannen, och man förstår att det handlar om småprat eller struntprat som man kan ägna sig åt när man inte har något viktigare för sig.

Ett närliggande ord är jalma - som liksom det föregående ska uttalas med så kallat tjockt l om det ska låta riktigt. Det här är också ett uttryck som begagnas om kattlåt men även om sälkutars jamande läte. Dessutom betyder det gnälla eller beklaga sig, och en vårdöbo kommenterar en annan som går å jalmar om några vedpinnar.

Jalmar gör kattor och gnälligt folk även i Österbotten, och ordet är därutöver känt från dialekterna väster om Bottenviken, från olika landskap i Norrland. Det är troligt att såväl jolma som jalma har ljudhärmande ursprung.

Det finns förstås flera andra ord om marskattornas läte, och från Björkö i Kumlinge rapporteras att kattorna olvar. Att olva - uttalat som ålva, även här med tjockt l - kan också vara detsamma som att tjuta, om vinden, och i Finström har ordet begagnats i betydelsen skrika eller gny, om barnskrik. Och visst kan kattjämret ibland låta som småbarns skrikande.

Läsekretsen har kanske ytterligare ord om kattlåten?

svenblad@bredband.net