I samband med att några vildsvin nyligen visade sig Finström har det i pressen förekommit nästan enbart osakliga uppgifter om denna för våra förhållanden nya viltart.

Särskilt osakliga uppgifter levererade Nya Ålands viltexpert Harriet Tuominen i ledaren den 20 mars, men också Producentförbundets i Nya Åland den 25 mars redovisade inställning är full av osakligheter och okunskap.

Det är givetvis naturligt att en ny viltart väcker intresse hos berörda, men varför alla dessa osakliga och underliga påståenden? Jag är nogsamt medveten om att sakliga argument inte är särskilt gångbara i jakt- och viltvårdsdebatter och jag kommer säkerligen att få på pälsen för mina åsikter, men trots det vill jag bidra med ett sakligt inlägg.

Vildsvinet invandrade till norra Europa och Sverige för sådär 8-10 tusen år sedan. I Sverige utrotades det på 1600-talet genom jakt, trots den tidens outvecklade vapenteknik. Vildsvinet återinfördes till Öland år 1723, men utrotades på nytt år 1770. På 1970- talet fälldes ett vilt vildsvin i Brändö, i samband med en invandringsvåg från Estland till södra Finland.

1942 rymde vildsvin från hägn i södra Sverige, men utrotades på nytt. Sedan skedde åter rymningar från hägn under 1970-talet och nu är vildsvinet vanligt förekommande i hela södra halvan av Sverige och sedan 1988 accepterat som svenskt villebråd.

Tyvärr är de svenska vildsvinen inte renrasiga. De har så stor andel tamsvinsgener att de egentligen borde kallas förvildade tamsvin. De vildsvin som på naturlig väg invandrar från öster är så att säga äkta vildsvin, utan tamsvinsgener.

Vilda vildsvin är skygga och ofarliga nattdjur, men de går lätt att tämja och beter sig då ungefär som våra vanliga tamsvin. De har ett enastående gott kött som enligt min åsikt är mest välsmakande av alla klövviltarters kött.

Vildsvinen livnär sig främst på rötter, bär, frukt, svamp, smådjur och insekter. Bland annat är de förtjusta i de såkallade mördarsniglarna. Svinen äter inte träd, plantor eller buskar, men väl bladiga örter och rotfrukter samt maskrosrötter.

Suggan föder normalt en kull per år efter en dräktighet på 115 dygn. Kultingarna föds med ganska stor spridning under tiden februari-april och de diar ca. 4 månader. Kullen består vanligen av 3-6 kultingar.

Suggan kan inte livnära flera än 8 kultingar på grund av att hon har endast 8 spenar och varje kulting har sin egen spene. Som ettårig väger grisen 50-60 kilo och det vuxna svinet uppnår sällan högre vikt än 120 kilo i vilt tillstånd. Som tamdjur kan vildsvinet uppnå avsevärt högre vikt. Djuren kallas galt, sugga, jylta, fjoling och kulting.

Naturligtvis kan vildsvin göra en viss åverkan på odlad gröda, men de jordbrukare och jägare jag har intervjuat i samband med upprepade vildsvinsjakter i Estland och Ryssland anser att skadorna i allmänhet kan betraktas enbart som förargelse. Att de är direkt nyttiga för skogsbruket råder det stor enighet om bland folk som brukar skog i svinrika områden.

Även om de aktuelle svinen inte är vildsvin så kommer vi småningom att få en invandring av vilsvin från öster. De vilda djuren vandrar instinktiv västerut och på grund därav har vi på bara några årtionden fått vitsvanshjort, mårdhund och lodjur.

Vitsvanshjorten var enligt politiskt beslut under många år fri att döda hela året. Men folkviljan överensstämde inte med det politiska beslutet. Arten överlevde dödsdomen och vitsvanshjorten är nu accepterad som åländskt vilt.

Det enda vettiga beslutet beträffande vildsvinen är följaktligen jakttid från 1 september till sista januari. Då kommer utvecklingen att visa om vi vill ha vildsvin på Åland eller inte.

Hur kommer det sig att jordbruksproduktion och vinodling är så produktiv i Centraleuropa, som överlag har kraftiga vildsvinsstammar? Och varför unnar inte Producentförbundet sina medlemmar den förbättring av markernas totalproduktion som en välskött vildsvinsstam medför?

Och varför berättade inte Harriet Tuominen att den uppbökade golfbanan hon refererade till var en udda engångshändelse och att det finns tusentals golfbanor i Europas vildsvinsområden som aldrig har haft besök av vildsvin?

I vår teknokratiska och urbaniserade värld har vi fjärmat oss från naturen och därmed från våra naturliga rötter så till den milda grad att vi börjat betrakta de vilda djuren som någonting onaturligt. Att naturen, och i detta fall faunan, kräver ett visst mått av tolerans och hänsyn har fått ge vika för blanka bilar och massor av annan miljöförstörande teknik.

I kulturer där den vilda faunan sedan länge har existerat i människans närhet är det knappast någon som höjer på ögonbrynen för en avbiten tulpan, men på Åland är toleransnivån mycket låg även för betydelselös påverkan av vilt.

Utan en artrik och livskraftig fauna skulle Åland vara ett mycket fattigt landskap!

Jens Harberg

Bäste Jens Harberg!

Jag har aldrig utgett mig för att vara expert i jaktfrågor, men försöker trots det föra en någorlunda saklig diskussion. Och nu har du fått rätta till de grövsta felaktigheterna. Men fortfarande måste det få vara fritt att anse att vildsvin kanske inte är det mest naturliga inslaget i den åländska naturen, sådan som den ser ut i dag.

Beträffande rubriken så är min bestämda uppfattning att det i naturen finns bara en marodör och det är människan.

Harriet Tuominen