På akterdäck applåderade några entusiaster, men i övrigt skiljde sig den sista resan inte så mycket från de tusentals andra turer Ålfen gjort över Ålands hav. I kafeterian räckte sittplatserna väl till och folk åt sina räckmackor och köttbullar. Som vanligt lyste party- och kryssningshysterin med sin frånvaro och den lugna, mysiga och nästan familjära stämningen kunde nästan lura en att detta var vilken resa som helst. Men visst låg det också ett vemod i luften.

– Den här färjan har vi tyckt om, konstaterar Tor Eriksson som sitter i kafeterian och blickar ut över havet.

– Ja, den är så mysig Ålandsfärjan. Det är lite vemodigt nu, säger Sonja Eriksson.

Paret är bosatt i Norrtälje och Sund och har genom åren gjort många hundra resor med Ålandsfärjan.

– Nu på sommaren blir det kanske tre gånger i månaden och vi brukar vistas på stugan halva året, berättar Sonja som tidigare tillhörde passagerarkategorin pendlare.

– Då vi bodde på Åland och jag jobbade i Norrtälje åkte jag över en gång i veckan, berättar hon.

Det är klart att Ålfen har lämnat spår i minnet. Men ersättaren Rosella, blir också bra tror Tor som berättar att kafeterian varit favoritplatsen ombord.

• Någon favoriträtt?

– Nja… köttbullarna, barnportionen. Den har man blivit mätt på.

En som åkt över till Kapellskär enbart för att ta farväl av Ålandsfärjan är Niklas Kjeldsen som sitter och njuter av solnedgången på akterdäck.

– Jag ville göra den här sista resan. Jag har aldrig tidigare åkt Mariehamn - Kapellskär utan bil. Jag kommer nog att sakna Ålandsfärjan.

• Hur många resor uppskattar du att du gjort med Ålandsfärjan?

– Det är bra många. Om vi säger att jag åkt i 20 år och i snitt kanske 12 resor per år så blir det 240 resor, säger Niklas efter att ha konsulterat sin miniräknare.

• Har du någon favoritplats ombord?

–  Hela kafédelen är trevlig - enkelt inredd men funktionell. Man ser att folk trivs där, speciellt sedan den blev helt rökfri

Som att byta bil

Uppe på bryggan finns det däremot inte utrymme för speciellt mycket sentimentalitet. Dick Bergendahl, som är kapten under Ålandsfärjans sista tur i Viking Lines regi, har jobbat ombord i bara en månad. Till Ålandsfärjan har han kommit från Cinderella.

• Vad skiljer fartygen åt?

– Hundra meter. Det är storleken förstås. Sen är det klart att det också blir gemytligare här. Personalen består av ungefär 40 personer här, på Cinderella kan det vara 200.

Inte heller matros Erik Nordström och styrman Anders Jansson känner sig speciellt vemodiga.

– Det är som att byta bort en gammal bil, konstaterar de. Tillfredsställelsen över den nya är större än saknaden av den gamla.

Sjön suger

Och på tal om bilar så är det just fartygets bildäck som besättningen inte kommer att sakna över huvudtaget. I takt med att personbilarna blivit bredare och allt fler skaffat terrängbilar och buffliga stadsjeepar har det blivit allt trängre och stressigare att få ombord de bilburna resenärerna, speciellt vid de kortaste hamnuppehållen.

– Men det är klart att nog kommer man att tänka på den här båten någon gång i framtiden också, säger Erik som jobbat ombord sedan 1997.

Sedan tre år tillbaka är han egentligen pensionerad, men har inte kunnat låta bli att hoppa in ibland.

– Jag är pigg och kry. Sjön suger. Man kan ju inte vara hemma och strida med gumman hela tiden heller, skrattar han.

Dramatik

Ålandsfärjans resor mellan Åland och Sverige har sällan varit dramatiska. I jämförelse med det man kan få uppleva ombord på atlantiska fraktfartyg är Östersjön lugn, konstaterar sjömännen.

– Men jag minns en gång då vi måste svänga tillbaka till Kapellskär utanför Kärven. Då var det uppåt 40 sekundmeter i stötarna. Allt gick bra men det var inte länge sedan Estonia och en del passagerare var ganska rädda, berättar Erik.

Själv var han inte med om den olycksaliga, men relativt ofarliga, grundstötningen förra året. Sedan dess har allt gått väl ombord. Det gör även det sista anlöpet till Mariehamn.

Text & foto: FREDRIK SONCK

fredrik.sonck@nyan.ax