Brant – starkt sluttande sida av markformation.

Bukt – bred mjukt rundad inskärning i kust samt området omkring.

Bygd – bebyggt område i landsorten som traditionellt utgör en enhet av till exempel historiskt, geografiskt eller ekonomiska skäl.

Däld – liten dal, litterärt.

Flada – en relativt liten sjö som via en kanal hör ihop med havet (enligt Wikipedia). Enligt ålänningar är en flada en grund vik med stillastående vatten, ofta stenrik.

Glänta – mindre öppen plats i skogen.

Hage – inhägnad betesmark som inte bearbetas utan har naturlig karaktär.

Holme – liten ö, vanligen obebodd.

Hygge, kalhygge – helt avverkat skogsområde, även skogsområde som håller på att avverkas.

Impediment – mark som är olämplig för skogs- eller jordbruk, till exempel berghällar, kärr, fjäll. Begreppet används också i vidare betydelse inom stadsplanering och arkitektur för mark som blivit över efter exploatering. (Wikipedia)

Kleva – bergsklyfta, även om brant och trång bergsstig.

Lycka – mindre åker eller äng vanligen inhägnad och omgiven av skog.

Nor – trångt sund, vanligt i ortsnamn (ofta i korsord).

Sankmark – område i naturen som ligger lågt och fuktigt.

Skogsbryn – område i utkanten av större skog som gränsar till öppen terräng.

Skär – mycket liten ö i skärgård, vanligen helt bestående av sten.

Skärgård – samling (klippiga) öar och skär med mellanliggande vatten utanför kust.

Sund – relativt smal vattenpassage som förbinder två större vatten på samma nivå.

Teg – avgränsad jordremsa vid plöjning, även litet åkerstycke.

Vall – långsträckt sluttande upphöjning på marken vanligen bestående av jord eller grus.

Vik – inskärning av öppet vatten in i land, vanligen förhållandevis lång och smal.

Åkerlapp – liten åker ofta av mindre god kvalitet.

Äng – markområde som huvudsakligen är bevuxet med friskt tätt gräs och örter men knappast med träd.

Ö – landområde som på alla sidor omges av vatten, mest om ej alltför litet område: dock ej kontinent.

Källa, där ej annat anges: Norstedts svenska ordbok

kiki@nyan.ax