Det har varit mycket arbete bakom Lemlandsleden, 25 kilometer lång, och Jomalaleden, 40 kilometer. När Georg Blomqvist, snart 70 år, börjar berätta blir man matt. Han håller med om att det kanske blev ”lite mycket för en pensionär ibland”.

Men nu är de båda lederna så gott som klara. Ännu saknas i princip bara information i form av skyltar utmed lederna och broschyrer, som kan dröja ända till hösten innan de lämnar tryckeriet.

Vita ringar

Men redan i dag kan ålänningen ge sig ut och traska i skog och mark, genom byar och längs stränder. Det är bara att följa de vita ringarna i skogen och stolpar med vit markering utmed vägarna.

– Det ska vara lätt att vandra. Ja, näst intill omöjligt att gå fel. Markeringarna sitter tätt, säger han. Lederna ska också vara lätta att underhålla. Tanken har varit att så långt som möjligt dra dem över marker som inte så snabbt växer igen.

För underhållet svarar Lemlands respektive Jomalas fritidsnämnder. Georg Blomqvist har gjort sitt nu.

– Det är bra med utmärka leder. Där vet man att man kommer fram och att man får gå där man går.

Skogskarl

Georg Blomqvist är som skapt för att ställa i ordning vandringsleder. Han är skogskarl från allra första stund, född som han är i det som han kallar Ålands torraste by, Sund Gesterby, som inte har mycket till vatten i närheten, bara en liten skogstjärn.

Han gillar skogen. Utbildades sig till skogsbruksingenjör i Ekenäs och i över 35 år arbetade han i Ålands skogsvårdsförening som rådgivare och skogsservice.

– Det blev mitt yrke att vandra i skogen.

Skogstjänst

Ännu i dag utför han skogsvärdering och andra skogsbruksuppdrag i firman Blomqvists skogstjänst.

På fritiden orienterar han sedan 50 år tillbaka. Hugger ved till huset från den egna skogen, snickrar, släktforskar, simmar, är med i styrelsen för intresseföreningen för Ålands jord- och skogsbruksmuseum och basar för Lemlands biblioteks- och kulturnämnd.

Motstånd

Som sagt; vem kan vara med lämpad att leda oss på rätta stigar i skogen?

Ändå tvivlar han något själv. Det beror på det motstånd han mött från markägare i vissa fall.

– De allra flesta har varit positiva eller rent av entusiastiska. Men jag har svårt att förstå motståndet i vissa fall. Varför har man så mycket emot att låta folk vandra på en stig över sina ägor? Men jo. Var 20:e människa är negativ, har jag lärt mig. Det verkar stämma i det här fallet också. Speciellt äldre damer säger nej. De kanske är rädda eller tror att vandringslederna ska bli välbesökta och att det plötsligt ska vimla av folk över ägorna. `Ger man dem ett lillfinger så tar de hela handen´, det är en attityd som är alltför vanlig.

När stigen går nära huset, eller mellan bostadshus och uthus, då kan Georg förstå att markägare säger nej. Men ibland är motståndet svårbegripligt.

Skolstig

Vandringsledernas sträckningar är nu beroende av markägarnas tillstånd. Lemlandsleden sträcker sig från Lemströms kanal, söderut på Björkuddsvägen, över Lemböte och Kopnäs.

– Här följer vi faktiskt Kopnäsbarnens gamla skolväg upp mot Söderby. Den är markerad med stenar. Det fanns nio barn i en familj där en gång. Nu följer vi deras stig till skolan genom skogen.

Etappvis

Upp på Kasberget bär det och förbi kyrkan, över Bistorpberget – där det finns en gästbok i en låda vid stigen – och förbi ”Plökke”. Platsen kallas så efter en man vid namn Plökki som bodde där i mitten av 1800-talet. Vid Bäckäng viker man ner mot stora vägen och följer sedan gång- och cykelbanan till Lumparsund.

– Man ser ofta att många är ute och travar på längs vägrenarna, men det ger så mycket mer att röra sig på stigar ute i naturen. Leden ska avverkas i etapper. Man kan göra som jag. Jag sätter en cykel vid kyrkan och så kör jag bilen till startplatsen, exempelvis Lemströms kanal. Då kan jag vandra leden en lång sträcka och snabbt cykla tillbaka till bilen sedan.

En organiserad vandring har redan skett längs leden, från Lemström till Plökke. Det tog sju timmar.

Hemligt tips

Jomalaleden är ett EU-projekt. Leden ansluter till Sadelinleden i Finström Emkarby och går söderut genom Jomala, Dalkarby, Borgberget strax söder om Dalkarbyberget med en ganska okänd utsikt över Mariehamn, och sedan över Ramsholmen, Kungsö och till Hammarudda.

Den som läst så här långt om vandringsleder är antagligen naturälskare som inser att naturens under ska få stå kvar på sina rätta platser i naturen. Därför kan vi lugnt föra Georgs tips om ett guckuskobestånd vid Kungsövägen vidare.

Man svänger av till vänster på Hammarlandsvägen från Mariehamn, där det står ”Kungsö 2”. Där går också cykelvägen. Efter ett par hundra meter syns en vit markering och en stig in till höger. Parkera och gå in i skogen där, ett par hundra meter in finns ett helt underbart stort område med mängder av guckusko. Se men inte röra! Rätta tiden är just nu.

Tack för tipset Georg! Och tack för vandringslederna!

kiki@nyan.ax