Mat är gott. Det tycker jag. Själv äter jag mat flitigt varje dag. Detta beror kanske främst på att levande organismer, inräknat mig själv, ofta kräver någon form av näring för att överleva.

Många har genom åren sagt till mig att jag äter för snabbt. Visst, jag betonar kanske inte tuggning och söndermalande när jag äter, utan mer själva sväljandet. I lågstadiet svalde jag för första gången en nypotatis hel. Det var en av mina höjdpunkter i karriären som professionell ätare (självutnämnd).

Orsaken till mitt snabba ätande har jag lyckats spåra så långt bak som till tidig barndom. Vid varje middag tvingades jag utstå en förnedring utan dess like. Pappa hann ALLTID äta klart före mig. Varje dag slet jag som ett djur för att hinna med pappas takt. Nu, efter flera år av hård träning, har jag lyckats. Arvet lever vidare.

Min matambition har det senaste året gått över till ett beroende. Som alla missbrukare vet, så är det i detta skede som de negativa sidorna gör sig påminda. Jag blir åksjuk när jag äter.

Varje gång gaffeln/skeden närmar sig munnen spänner jag blicken på den transporterade matklumpen. När besticken når ett visst avstånd från min mun börjar jag se i kors. När detta även sker i ultrarapid upprepade gånger börjar det sakta men säkert snurra i huvudet.

Att bli åksjuk av att ha ätit mat vet jag inte riktigt om jag ska kategorisera som bottennapp eller ännu en karriärhöjdpunkt. Ska man skämmas eller se denna ”bieffekt” som arbetsskada? Skämmas ska man nog.

Det lär inte ge mig mycket så kallad ”streetcred” att bli åksjuk när jag äter. Det blir som med mitt ärr jag har i ansiktet. Det ser ut som en skada från något farligt agent-uppdrag vid första anblick. Men när man berättar att det är kvarlevorna av en fettböld som opererats bort är det inte lika häftigt längre. Kortfattat: Åksjukan måste bort!

Mitt första tillvägagångssätt att bli av med den var att blunda när jag åt. Dock visade sig min hands koordinationsförmåga ej vara tillräcklig för sådant. Enda lösningen nu är väl att börja knapra åksjukepiller. Fast jag lär väl ironiskt nog bli åksjuk av att stoppa pillren i munnen också.

Nej, jag får väl helt enkelt börja röka. Det lär ska stilla hungern och därmed utplåna min matkarriär (alternativt beroende). Jag har även märkt att det är en rätt så omfattande trend i min ålder att inhalera tjära, dessutom röker min pappa. Som sagt; arvet lever vidare.

Vid närmare eftertanke är rökning också en dålig idé. Varför? Man måste upprepade gånger föra ett föremål (cigaretten) mot munnen.