– Genom att hjälpa till praktiskt och genom samtal. Att göra avslut är ofta svårt. Det finns mycket praktiskt att ordna och relationer kan behöva redas upp och då kan det vara fint med samtalshjälp. Att den döende bara kan förmås säga ”Tack, jag älskar dig” till en anhörig kan vara ytterst viktigt för dem båda.

• Varför valde du att bli stödperson?

– Jag har upplevt min mors död på sjukhus och min styvmors död i hemmet och märke vilken himmelsvid skillnad det var. Jag vill vara med och göra den sista tiden för en döende till en jättefin tid. Att man kan fira den tid man har kvar i livet.

• Hur länge har kursen pågått?

– Drygt ett år och den fortsätter med folkbildning hela tiden.

• Hur många är ni?

– Under ett tiotal.

• Bara kvinnor?

– Ännu så länge är vi kvinnor.

• Har det gett mycket?

– Jo, det har utvecklat mig som människa och berikat mig på alla nivåer, också som konstnär. Döden är en faktisk del av vårt liv även om vi går omkring och låtsas att det inte är så.

– Förståelsen för hur viktigt det är att finnas till för andra berikar hela livet. Jag arbetar med en terapiform som kallas resanterapi. Inom det området har jag också berikats.

• Ställer man upp för främmande personer?

– Jo, det händer. Det kan vara bra att vara helt neutral.

• Får ni ersättning?

– Nej. Det är är obetalt frivilligt arbete.

• Har ni tystnadsplikt?

– Ja. Vi ingår i en team av vårdpersonal. Vi har samma tystnadsplikt som alla.

• Om man vill komma i kontakt med stödpersoner eller själv vill utbilda sig – vart vänder man sig då?

– Till föreningen Stöd i Livet, ordföranden Soffi Wetterhoff eller verksamhetsledaren Raili Hake eller till sjukhuset.

kiki@nyan.ax