Pablo Picasso föddes 1881, som son till en teckningslärare i Malaga, den stora hamn- och industristaden vid Spaniens sydkust, också centrum för turism.

Britt och jag strosade i Malagas gamla centrum, gågatan belagd med mjukt marmorerad rosa marmor, när vi fick korn på Museo Picasso invid kyrkan San Augustin, i skuggan av den enorma katedralen. Museet är en kritvit byggnad runt en patio. Säkerhetspådraget är betydande, liksom köerna till museet.

Picasso blev spansk-fransk konstnär. Han betecknas som modernismens mest mångsidige och nydanande förgrundsgestalt. Han målade, tecknade, skulpterade och arbetade med grafik, keramik och teaterdekor, ibland med klassiska tendenser. Med familjen flyttade han till Barcelona i Katalonien. Picasso blev småningom världens kanske rikaste och mest berömde konstnär. Han levde 92 år, ofta i Frankrike, flera decennier i Paris.

Till barndomens stad Malaga valde svärdottern och sonsonen Christine och Bernard Ruiz-Picasso att donera 155 av Picassos efterlämnade tidiga arbeten. Med stöd av autonoma Andalusiens regering skapades Museo Picasso.

Här finns, i två rader av rum, till exempel ”Liten flicka med docka”, ett porträtt av fjortonårige Pablos syster, utfört med ”karakteristisk intensitet”. Här finns prov på hur han applicerade bitar av färgat papper, tidningsurklipp och vinetiketter på sina verk. Han introducerade collaget på nytt sätt.

tt tidigt porträtt visar hans första fru, ryska ballerinan Olga Kokhlova, deras son Paulo och kompositioner av ”Mor och barn”. Här finns långvariga älskarinnorna Marie-Thérèse Walter, Dora Maar, även kollega, samt unga Françoise Gilot som pussel.

Efter dessa upplevelser drack vi öl utanför kändisens barndomshem några kvarter från museet.

En dryg vecka senare i Madrids pampiga centrum, nära tåg-tunnelbanestationen Atocha och jätteparken El Retiro. Vi kom till en plaza framför en jättebyggnad, en gång spanska huvudstadens Centralsjukhus, byggt under Carlos III, som regerade 1759-88 och hann med att vara kung också av Neapel och Sicilien.

Långt senare blev fastigheten Santa Isabel 52, konstmuseum. Det renoverades och byggdes ut 1999-05 under ledning av franske arkitekten Jean Nourvel för 92 miljoner euro. Hans byrå satsade på en skapelse dominerad av stål och glas. Idén var att i skuggan av ett existerande museum uttrycka styrka, enkelt och klart.

Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofia, förkortat till NMCARS och i dagligt tal kallat La Sofia, med 8 000 kvadratmeter ytor, inklusive stora auditorier och bibliotek, allt ”belägrat” av hisskomplex av glas.

Namnet hedrar grekiska prinsessan Sofia, Spaniens drottning sedan 1975, när Juan Carlos I av huset Bourbon, ”Juanito”, blev kung, utsedd av diktatorn Francisco Franco y Bahamonde. La Sofia är ett av världens största museer för modern konst. Den permanenta samlingen är internationellt hyllad.

Vi besåg dock först, i Espacio Uno eller Utrymme Ett, en häftig expo av aktuell digital konst. I mörka salar kunde vi till exempel med våra kroppar påverka de rörliga verken och uppleva färg- och ljusspel som är svåra att fantisera fram på egen hand, eller kommunicera på annat sätt. På denna konstfront kommer mycket mer att hända…

La Sofia visar, i sal efter sal, konst från 1900-talet och senare. Största namnet är förstås Pablo Picasso. En enorm samling mogna och sena verk toppas av den monumentala målningen i svart och grått mot vitt, ”Guernica” från 1937.

Guernica fick utomordentlig betydelse för den moderna konsten på 1940-50-talen och hör till de allra mest kända konstverken i vår tid. Den är en skakande konstnärlig, grotesk protest emot tyska och italienska stridsflygares förödande bombning den 26 april 1937 av baskiska heliga staden Gernika (baskiska namnet), till stöd för Francos fascistiska nationalister i det spanska inbördeskriget.

Fransmannen Georges Braque samarbetade med Picasso för kubismen, ”det kanske mest dramatiska äventyret i västligt måleris historia”. Bland andra kubistiska kollegor märks katalanerna Salvador Dalí och Joan Miró.

Den stilbildande amerikanske krigsfotografen Robert Capa, född i Ungern, är representerad av en rad bilder från inbördeskriget. Mest känd är den där en soldat med gevär blir skjuten framför kameralinsen, exakt då slutaren trycktes ned.

Väl ute igen, på ståtliga stråket Calle de Atocha, skiner oktobersolen intensivt över oss. Vi promenerar vidare i den brusande spanska huvudstaden, med sina minnen också från tider som centrum för ett världsomspännande imperium.