Året var 1958. USAs atomubåt Nautilus hade korsat Nordpolen under istäcket. Sovjetunionen hade nyss infört ett frivilligt stopp för kärnvapenprov. USA och Storbritannien följde efter. Algeriernas frihetskamp mot Frankrike hade övergått till gerillakrig. Förenta nationerna sände amerikanska trupper till Libanon. Oroligheter hade brutit ut genom religiösa motsättningar och folkets krav på sociala reformer. I Kina proklamerade den kommunistiske ledaren Mao Tse Tung ”det stora språnget framåt”. I Sydafrika skärptes rasåtskillnadspolitiken.

I Finland bildade K A Fagerholm majoritetsregering på basen av socialdemokrater och de borgerliga partierna. Sovjetunionen fryste sina relationer med Finland för att visa missnöje med vissa regeringsledamöter. ”Nattfrost” rådde.

I Sverige hade kvinnan fått rätt att bli präst i svenska kyrkan. Tage Erlander (s) var sedan tolv år statsminister i Stockholm och skulle stanna på den posten elva år till.

I Mariehamn var vicehäradshövding Thorvald Eriksson från Mariehamn landstingets talman. Förste vicetalman var folkskolläraren Evald Häggblom från Brändö, andre vicetalman bonden Eliel Persson från Saltvik.

Sedan tre år var förre talmannen Hugo Johansson i Mariehamn lantråd. Han ledde landskapsstyrelsen och förvaltningen. Vicelantråd var kommunalrådet Verner Jansson från Finström.

Ordförande i Ålandsdelegationen var landshövdingen, vicehäradshövding Tor Brenning.

Året 1958 framträdde Ålands socialdemokrater för första gången som embryo till fraktionsbildning inom ramen för valorganisationen Åländsk samling, som endast folkdemokraterna stod utanför. När samlingen höll festmöte 27 november diskuterades enligt mina blyga anteckningar hotellbygge och färjor. Sedan visades en film från Spetsbergen.

För en yngling från Stockholm, nyss fyllda 20 år, rådde lugnet i det lilla självstyrda landskapet. Ekonomiskt rådde knapphet, efterkrigstid präglade ännu vardagen, regleringarna var många.

Barndomssomrarna hade jag oftast vistats på Åland, även under Finlands krig mot Sovjetunionen, som det demilitariserade Åland ju stod utanför. Släktingar hade jag främst i Vårdö och Mariehamn – de gav stöd och värme.

Som volontär skulle jag lära mig journalistikens grunder i ”Ålands” lilla redaktion. I nattbåtens bar den 24 november hade jag tvivlat på mina utsikter

En första bostad fick jag i ett rum hos en vänlig dam vid Ålandsvägen. Det lilla huset revs när fastighet långt senare byggdes för Radio Åland. I början åt jag hos Ålands café & matsalar alternativt Consa bar vid Bussplan. Utlägg 1 december enligt kassabok: 50 mk för gröt, 35 för bröd, 165 för middag, 30 för porto, rumshyra 150, totalt 430 mk, omräknat 6,90 kr. Mitt kapital krympte oroväckande.

I det trävackra tidningshuset vid Strandgatan visade redaktör Bobi Sourander volontären (praktikanten) hur ombrytning av tidningen gjordes, hur den sattes ihop. Bladet utkom tre gånger i veckan sena kvällar. Familjenyheter, skeppslista och bioannonser prydde första sidan, oftast också en diplomatiskt utformad ledarartikel.

Fotografen-reportern Carl-Eric Södergårdh lärde mig begrepp som sedan årtionden inte används: avdrag, korrektur, typstilar som tunn, normal, halvfet och fet, grotesk, antikva och kursiv. Radhöjd mättes i prickar och cicero. Som intervjuare råddes jag att anteckna stolpar för att sedan få ihop ett manus.

Första uppgiften var att uppdatera födelsedagsarkivet. Sedan närmade sig min debut i spalterna! Den var något helt annat än den miniberättelse som serietidningen Fantomen cirka 1953 prisbelönade med isdubbar, som jag dessbättre aldrig fick användning för.

I ”Åland” för 2 december fanns den där, en tolv cm hög, osignerad enspaltig notis med treradiga rubriken ”August Sviberg hedersmedlem i Föglögillet”. Vid midnatt ”gick jag ner och hämtade tidningen och läste med stolthet min första notis. Var klar med detta klockan 01.00”, enligt min dagsboksanteckning med blyerts.

Notisen hävdade att föglöbönderna var intresserade av en kurs om motorsåg, som dock inte kunde arrangeras omgående. Studiecirkel skulle bildas för att lära ut kalkning och gödsling. Konsulent Karl-Erik Sundberg informerade. Min avslutning lydde välmenande:

”Mötesdeltagarna ansåg vid mötets slut, att mycket framkommit vid diskussionen och att mötet varit rikt givande.”