Det blir en rolig förmiddag, trots att det är helgrått över Åland och regnet droppar tätt över Lumparlands svarta tegar.

De har hängt ihop i 50 år och många tror att de är jämnåriga. Men Ben är taktiskt ett år äldre. Han undanbad sig födelsedagsintervju i fjol. Nu tar vi dem i par.

Leo bjuder på utsökt starkt kaffe. Sedan handlar det om att komma igång. De har ett uppdrag. Fem frågor ska ställas till kompisen.

Leo frågar Ben:

• Vilket är ditt minne av Jomalaodjuret?

– Jomalaodjuren satte verklig skräck hos folk. Kaptensfruarna stod i gathörnen i Mariehamn med sina ungar på pakethållarna och pratade med varandra. När det skymde fick de bråttom hem för att låsa om sig.

– Jag var runt 5 år, vi bodde på Ålandsvägen då. Längs gatan fanns trähus, många hade balkonger på andra våningen och Jomalaodjuret kom norrifrån och hoppade högt över varje balkong! Om det var en dröm eller en syn jag framkallat i mitt minne, det vet jag inte säkert.

– Detta råkade vara dagen före den stora skallgången. Det måste ha varit 1952. Vet du där den var?

– Det var den 17 maj 1952, säger Leo. Och 200 man fanns på plats.

– Oj, var de så många. Det kom mängder med gubbar på cykel. Många hade gevär på ryggen, andra hade en yxa i handen. De samlades i korsningen Skillnadsgatan-Torggatan. Det hela skulle äga rum i militärisk stil, men det fanns ju inga militärer här, så taxichaufförerna i sina uniformer och stövelbyxor fick stå för den militanta looken. Och så gick skallgången. Hela näset finkammades. Vid Espholm beordrades de yngre att simma över till Svinö för att fortsätta leta efter Jomalaodjuret. När de kom tillbaka muddrades fickorna på dem. Man ville förvissa sig om att de inte hade stulit några fågelägg. Men något Jomalaodjur fann man inte.

Vad Jomalaodjuret visade sig vara framkommer i Leos nya roman som utkommer nästa höst. Den har arbetsnamnet ”Jomalaodjuret”.

Ben frågar Leo:

• Vad tänkte du om oss som hade våra pappor till sjöss?

• Det var verkligen ont om pappor i våra kvarter men du hade en pappa (kommissarie Elis Löthman) hemma, en pappa som till och med hade pistol.

– Jo, jag grubblade mycket på hur det skulle vara att som alla andra ungar sakna en pappa. I andra familjer brukade en far dyka upp någon gång per år och försöka styra och ställa ett tag och så vips var han borta igen. Sönerna fick stryk enligt mammans order när han kom hem. Men sjömansbarnen hade det bra materiellt. Ni fick ju massor av saker.

Leo frågar Ben:

• Jag som bodde i Västra hamnen trodde i början att du bodde på barnhemmet på Skillnadsgården. Varför var du där så ofta?

– Jag var väl bara i treårsåldern när jag började hoppa över staketet till barnhemmet. Där fanns många att leka med. Jag åt där och till och med sov där. Vi som bara besökte barnhemmet fick mindre stryk än barnhemsbarnen. Våra mammor hade visselpipor som de blåste med när vi skulle hem på mat.

Ben frågar Leo:

• Hur upplevde du din tid som handelsman i Åva och varför slutade du?

– Jag har ju provat på många jobb och åren 1972 -73 drev jag lanthandeln i Brändö Åva. Det sociala i yrket var helt okej, men jag var ingen handelsman i botten. Business är inte min grej. Det anade jag före tiden i Åva och fick det bekräftat där.

Leo frågar Ben:

• Kommer du ihåg när vi körde hö på Sottunga?

– Jo, vi kastade in hö hos en bodde där, nära pensionatet. Vi brukade ge oss iväg ut i skärgården utan mat och utan pengar och så arbetade vi oss fram. Det här måste ha varit på 1960-talet. Vi seglade halva dagarna och tog arbete och vad underbart maten smakade sedan. Vi åt något oerhört!

– På Sottunga hade vi också ett smultronställe, norr om Svinhusdal. Det fanns mängder med orm också. Men smultron plockade vi i enorma mängder och åt till dessert i båten.

Ben frågar Leo:

• Vart tog du vägen den gången 1966 när du försvann från vår segling tre veckor för att sedan dyka upp på Kökar?

– Det där hade utan tvekan något med en viss dam att göra. Jag antar att jag hade en ny kvinnlig besättning och seglandet blev så intensivt att det inte fanns utrymme för annat umgänge.

Leo frågar Ben:

• Varför blev du avvisad av den där dykaren i Harparnäs?

— Jag arbetade med byggandet av hamnen där och kom och bar på en stor låda dynamit. Dykaren som stod vid bryggan hade alarmanordningar på sig och var rädd för att dynamiten kunde brisera. De skrek, hötte och viftade bort mig, men det tog lite tid innan jag förstod att de ville att jag skulle gå undan.

Ben frågar Leo:

• Hur bar du dig åt när du köpte de där billiga flygbiljetterna till London?

– Ha, ha… Vi jobbade på en fiskebåt i Skottland och jag såg en annons om att man skulle få åka till London för bara två pund. London ”by air”, stod det. Vi köpte biljetterna och satte oss på bussen. Vi trodde förstås det var flygbussen ut till flygfältet. Men den bara fortsatte. Det var lång väg till den flygplatsen, tänkte vi. Det tog 20 timmar innan vi var i London! Reklamen för ”by air” stod för bussens nya luftfjädring.

– Men bra fjädring var det!

Leo frågar Ben:

• Hur kom det sig att du blev utkastad från nattklubben ”Experience

”

• i Soho i London 1970?

– Vi snusade ivrigt på den tiden och vakterna där trodde att snuset var knark. Sedan for vi runt i London och bjöd på snus och sa att det var bättre än hasch och killarna blev alldeles som galna. Ett par hoppade till och med av en buss i farten!

Ben frågar Leo:

• Du verkar ju bohemisk och slarvig men hur kan du då lämna ifrån dig nästan helt felfria manus? Så där en tio korrekturfel kanske finns i ett manus till en hel roman!

– Jag skriver långsamt och när jag har skrivarperioder så är skrivandet hela mitt liv. Jag håller mig totalt fokuserad. Skrivandet blir mitt enda intresse. Men visst är det en konstig brottning. Ibland vaknar jag vid fyratiden på morgnarna och kan sätta mig och skriva timme efter timme.

Leo frågar Ben:

• Fanns det något farligt när vi var barn?

– Nej, egentligen inte. Tron på tekniska framsteg var otroligt stor. Vetenskapsmän påstod till och med att radioaktivitet kunde bota de flesta sjukdomar. Allt var annorlunda. Snoret rann på ungarna och det sades att på 1950-talet ”luktade till och med skit gott”. Ungarna skulle inte heller höra talas om några farligheter – trots det lär det ha förekommit både mord, våldtäkter och en rad andra brott i Mariehamn de åren.

Ben frågar Leo:

• Har du något mer mål i livet? Själv har jag bestämt mig för att lära mig göra eskimåsvängen i kajaken. Jag kan den till två tredjedelar i dag.

– Nej, inga direkta mål. Jag testar min kondis ett par gånger och året och springer en mil i bra tempo. Vi har båda fått gåvan uthållighet, du och jag. Livet bjuder annars inte längre på några stora upptäckter. Det hela handlar om att finna ro i sig själv, att vänskap och kärlek är viktigt.

Där är vi uppe i sex frågor för vardera. Vi måste sätta punkt.

kiki@nyan.ax