”Ja visst. Vad roligt.”

Rösten är spröd och vänlig.

”Det går bra, jag kommer dit.”

Vi lägger på luren. Personen på andra änden gav ett lugnt intryck. Det visade sig stämma bra in på den person som ett par dagar senare gick in genom redaktionsdörrarna.

– Lugn har jag alltid varit, säger Majken Karlström när vi påbörjar vår promenad i det matta dagsljuset.

När hon var yngre sa alla att hon liknade sin far, men nu liknar hon sin mor både i utseende och till sättet.

– Jag kanske är mer som min mamma. Hon tycker om att vara hemma och är lugn, självständig och stark.

Men en inblick i dagens ljusdrottnings liv tyder på att Majken är allt annat än en hemmakatt.

– Egentligen äter och sover jag bara där.

Majken svarar hela tiden med tillförsikt i rösten. Det ska visa sig vara ett sätt att inte säga för mycket så det inte blir några missförstånd. För den här tjejen är skarp med glimten i ögat. Och hon tar tillfället i akt när något intressant dyker upp.

Vi promenerar vidare i sakta mak och passar på att nypa efter frisk decemberluft. Majken börjar berätta om sina många intressen.

– Jag tränar judo två dagar i veckan. Det har jag gjort i två och ett halvt år nu. Det är samma med sången. Och så dansar jag. Det har jag gjort längst, i fem sex år.

Majken är ett energiknippe. Det måste hon vara. För aktivitetslistan är längre.

– Jag är simskollärare också och några helger i höst hoppar jag in och jobbar på eckeröbåten. Det är inte många kvällar jag är ledig, säger hon.

Ett späckat schema är bara positivt.

– Jag vill göra massor med saker så jag hittar på nytt hela tiden.

En vanlig vecka för tjejen från Brändö Torsholma ser ut så här:

Måndag; Skola. Musikinstitutet med musikteori och efterföljande sånglektion. Hem och äta. Judoträning. Sängen.

Tisdag; Skola. Ledig.

Hon ser tveksam ut. Sedan sträcker hon fram händerna i luften.

– Nej, nej då dansar jag ju bugg.

Så vi spolar tillbaka.

Tisdag; Skola. Hem och äta. Danslektion. Sängen.

Onsdag; Skola. Träning. Körsång. Till lägenheten och fylla på med energi. Judoträning. Hemma halv tio. Sängen.

Torsdag och fredag i samma anda. Helgerna är lika fullmatade så hon hinner inte åka hem till Brändö så ofta.

Det låter hektiskt. Men hon behåller hela tiden lugnet.

Jag försöker lirka ur henne något tillfälle när hon känner att det drar lite nervöst i kroppen. Alla blir vi väl stressade någon gång?

– Nja, kanske om jag vet att planet går om två minuter och jag är på helt fel ställe. Förr var jag lite sen av mig, men inte längre. Ja, förutom i dag då kanske.

Faktum är att hon ringt i god tid till redaktionen för att säga att hon slutade skolan senare än hon trodde. Harmlöst med andra ord. Det känns som att hon respekterar tider.

– Jag måste hålla koll på schemat när jag har så mycket jag gör hela tiden.

Majken läser tredje året på Ålands lyceum och bor tillfälligt i en lite ”spartanskt” inredd tvårummare i Mariehamn. Den delar hon med sin bror Tim.

– Med Tim? Ja, jo det går nog bra, säger hon. Det är jag som lagar mat och han som diskar. Han är jätteordningssam och har väldigt fint i sitt rum. Jag är slarvig. Kläder ligger överallt. Men nu håller det sig bra och redigt, för nuförtiden har jag ofta besök.

När hon går hemifrån varje vardagsmorgon styr hon stegen mot lycéet, men fler än antalet skoldagar i veckan är sånglektionerna. Sången är ett av hennes största intressen.

– Jag tar sånglektioner och sedan brukar vi sjunga gemensamt några gånger i veckan. Det blir mycket klassiskt.

Det kommer fram att hon spelar piano på fredagar också. Men längst har hon haft ett annat intresse. Dansen.

– Det är så himla roligt. Jag dansar bugg, foxtrot och vals, ballroomvals. Det är jättekul, säger hon.

Och så var det judoträningen. Ryktet går att hon blev ”draftad”. Är det sant?

Majken blir uppmärksam. Var hade jag hört det?

– Haha. Ja, kanske. Hon tyckte jag var bra och jag ville verkligen börja.

Det var Eva Fellman som besökte hennes klass för fyra år sedan på Brändö. De fick provträna den japanska budoartkonsten och Fellman blev imponerad av vad hon såg. Från det att Majken flyttade till Mariehamn började hon, två dagar i veckan, fälla kroppar och kontrollera sin egen.

När vi kommer in på ämnet vill hon dementera en vanlig syn på kampsporten.

– Många säger att judo är våldsamt men det är det verkligen inte. Det betyder mjuka vägen på japanska.

För att bli bra krävs en kraftig dos av varje område. Kondition, koncentration, teknik och smidighet.

– Jag hoppas jag har en blandning. Det går alltid att bli bättre, men man blir aldrig färdig. Jag har kommit någon centimeter kanske.

Historien om hur judotjejen blev anmäld till lucia blev känt för Majken bara för ett par dagar sedan.

– Det var Gun Lindman. Hon bor på Brändö. Ja, hon hade sagt det till någon som sagt det till någon som sagt det till mig. En liten omväg innan jag fick veta det alltså.

Majken tror att hon blev vald därför att hon har ett brett nätverk av kompisar.

– Eftersom jag har så mycket aktiviteter känner jag många. Det är därför det är så roligt att hålla på med så mycket, jag träffar folk jag annars inte skulle träffat.

Så kom hon på ett av de tillfällen när hon fick chansen att möta nya ansikten.

– Det var det ja, jag och en kompis fick ett mail från rotaryklubben om vi ville åka till Italien.

De var tio i gruppen. Alla från olika länder. De flanerade längs Florens gator, såg lutande tornet i Pisa och åt italienskt förstås.

– De äter mycket pasta. Inget mörkt bröd, och det fanns inget knäckebröd. Och till sättet är de inte rädda för att gå fram till någon de inte känner.

Öppna, burdusa och högljudda? ”Ja, precis.” svarar Majken.

En höjdpunkt var när Spanien vann mot Tyskland. Det var EM i fotboll, och finalen spelades i Wien. Majken och de andra följde med genom tv-rutan när Spaniens Fernando Torres lyckades klämma in ett mål i 33:e minuten. Spanjoren i Majkens sällskap drabbades av glädjeyra. Trots hennes svala intresse för fotboll kunde hon inte låta bli att ryckas med.

– Han var överlycklig. Vi såg sista matchen och jag ser inte fotboll annars, men det var roligt när vi hejade på det lag som vann.

Tanken på utlandet får hennes ögon att glimma till. Det är något hon återkommer till flera gånger.

– Jag vill resa mer. Jag vill få lite mer lärdomar, säger hon.

– Vi var på Sacomässa och jag blev jättesugen på att bli au pair i USA, det vore häftigt att se.

Dagens plan ser något annorlunda ut. Majken går ut gymnasiet till hösten och innan det är dags för högskolestudier vill hon ha ett mellanår.

– Jag tänkte läsa på Ålands hotell- och restaurangskola. Man blir servitör på ett år, då får man bra sommarjobb. Och så får jag chansen att satsa lite mer på sången, judon och dansen.

Sedan söker hon sig vidare till Vasa för en femårig lärarutbildning med inriktning musik. Inträdesförhören är i mars.

– Intervjun är det viktigaste och det är hård konkurrens. Men det ska nog gå bra, det gäller bara att vara sig själv.

När vi rundat rondellen i Dalbo säger hon att efter fler upptäckter och äventyr utomlands går flyttlasset hemåt där rötterna finns.

– Jag flyttar tillbaka till Brändö, absolut. Det betyder jättemycket. Mamma har stor släkt där. Jag känner alla och det är en bra stämning. På sommaren är vi ute med båt och simmar. Det finns inget man saknar.

Vi närmar oss redaktionen och stannar till vid dörrtrappan. Majken berättar om dansen igen. Hon är sugen på att lära sig fler.

– Som den där i ”Lets dance”. Vad heter den, det står stilla nu.

Trippelsteg, trippelsteg, bam bam bam. Hon håller händerna i dansposition som om partnern stod i hennes ring hon format framför sig. Hon tar stegen, men minns inte namnet.

– Jag kommer på det när som helst, säger hon.

CECILIA LINDVALL

cecilia.lindvall@nyan.ax

Foto: STEFAN ÖHBERG

stefan.öhberg@nyan.av