Nina Fellman skriver:- ”Låt oss inte bli så knutnationalistiska att varenda steg över Skiftet blir ett åländskt fosterlandsförräderi, för då är vi snart väldigt ensamma”.

Kära vän, jag vill hävda att ni ålänningar redan är ensamma – om ni på allvar vill vara självstyrda. Det är denna önskan som borde ifrågasättas.

Den delen av ålänningar som föredrar kämpa för deras folkrättighet borde bli beredd att lita bara på sina egna resurser. De borde koncentrera sig på att försöka skapa allianser bland de finskspråkiga partierna samt att påverka genom de finskspråkiga medierna den finskspråkiga offentliga opinionen för att prova förbättra dess förståelse om grunden för ålänningarnas krav, vilket vore just att skiljas från resten av de svenskspråkiga.

Självklart skulle inget stöd för detta bud väntas av finlandssvenskarna eller av dess fonder! De har deras egna intressen att bevaka och egen politik vilket passar för deras eget läge.

Vilka intressen binder ihop ålänningar och finlandssvenskar, utom språket? Skyddande av Ålands särart? – knappast. Kultur? – nja lite kanske, men inte så mycket som med rikssvenskar. Gemensam historia? – var finns denna sedan 1809?

Nyans redaktion har alltid resonerat att vad som helst är i finlandssvenskarnas intresse blir i ålänningarnas, men sådant resonemang är fel om inte man har redan gett upp allt hopp eller ambition att uppnå den självstyrelse som lovades åt Åland - vilket redaktionen tydligt länge sen gjort.

Frågan om ”steg över Skiftet” vore:- steg från var, fram till vart? Vad blir ens startposition samt ändamål? Utan att först och främst ha tillkännagett detta saknar NFs önskemål både kontext eller riktning, tycker jag. Bara from retorik kvarstår.

Robert Horwood