För en månad sedan klättrade konstfackstudenten Anna Odell upp på räcket till Liljeholmsbron och låtsades att hon tänkte begå självmord. Oroliga förbipasserande tillkallade polis och hon blev förd till psykakuten där hon lades in och tvångsmedicinerades.

Därefter avslöjade hon för personalen att hon bara hade spelat sjuk, och att hela företaget var en del av hennes examensarbete – något som har väckt stor uppståndelse i svensk press. I spaltmeter på spaltmeter rasar sig folk rosenröda över Odells agerande och förkastar det som oetiskt, nonchalant och respektlöst – mot godtrogna medmänniskor, mot dem som är sjuka på riktigt, mot samhällets resurser.

Andra å sin sida försvarar Odell, genom hävda att det är konstens uppgift att utmana och ta steget längre än vad man egentligen får, ja att det är viktigt att konsten vågar sätta foten över gränsen.

Vad är värre – att stå kvar eller att gå för långt? Då jag bläddrar genom tidningarna i sökandet efter min egen ståndpunkt, märker jag att det är lättare sagt än gjort att veta på vilken fot jag ska ställa mig i frågan.

Föreställningar om vad konst är och vad den borde få vara krockar här med föreställningar om moral, om vad man som människa kan och får göra. En annan sak som försvårar ställningstagandet, är att Odell har valt att inte förklara syftet med sitt handlande, förrän konstverket är färdigt. Än har alltså ingen kunnat bedöma ifall hennes avsikter var ”ädla nog” för att helga hennes ”ohederliga” medel.

Sedan jag vinglat runt i olika riktningar, bestämmer jag mig för att börja med att krafsa ner ett frågetecken istället för ett utropstecken.

Vad är konst? heter därför den (jaja, långt ifrån anspråkslösa!) fråga som vill ställa sig på tå i den här texten. Och rakt på det, dristar jag mig även till att försöka ge mig på ett desto mer anspråkslöst svar:

Konst handlar om kommunikation. Konsten är ett resultat av människans medvetna handlingar och det går inte att komma ifrån att den signalerar (eller ”säger”) något till omvärlden. I fallet Odell tror jag att en stor del av problematiken ligger just häri. Det att konst faktiskt handlar om kommunikation, gör det nämligen så svårt att dra upp dess gränser – det finns ju, inte att förglömma, något som vi kallar yttrandets frihet. Lite oavsett vad Odell vill ha sagt med sitt verk, så har hon därför rätt att säga det, det tror jag de flesta kan skriva under på.

Men som kommunicerande varelse har man inte bara rättigheter, utan också skyldigheter. Hur man väljer att säga något är till exempel förbundet med vissa ”förpliktelser”. Någonstans så bör väl alla eftersträva att det sätt på vilket man säger något också förmedlar det man vill ha sagt så bra som möjligt.

Gick Odell för långt i sin strävan att säga sin sak? Svår fråga. Huruvida Odells syfte med självmordsspelet var gott nog för att kompensera att hon utsatte andra för obehag, finns det tyvärr ingen objektiv makt som kan avgöra. Däremot hoppas jag att Odell, som en ansvarskännande kommunicerande varelse, noga övervägde om det hon ville förmedla verkligen inte lät sig sägas på något annat sätt. Var det den sista möjliga utvägen?

Om svaret på den frågan är nej – då sällar jag mig till skaran av skeptiker. Tilliten människor emellan är redan skör och borde inte äventyras i onödan.