I den allt högre studiepressen är det svårt att hinna med det aktiva studieliv som Pia Fredriksson upplevt, bara för några år sedan. Hur snabbt förändras inte världen nuförtiden. Och här uppstår alla traditionalisters stora dilemma, ett dilemma de delar med aktivisterna. Hur fortsätter man jobba för en värld man inte längre är en del av? Pia Fredriksson hittade en väg ut: man fortsätter studera, i den nygamla världen. Och fortsätter engagera sig.

Hon är traditionalisten som jobbar för förändring, den konservativa aktivisten. Utflyttaren som nu har återvänt trots att planen var att sticka för gott.

Känd etikettexpert

Jag minns ett möte på Bremer i Åbo, hösten 2004. Humanistiska föreningen skulle ordna årsfest och Pia Fredriksson var inkallad som etikettkonsult. Vi visste inget, hon visste allt sades det. Allt om etiketten.

• Du räddade oss verkligen den gången. Etikett, årsfester, traditioner - hur och varför blir man expert på sånt?

– Jag brinner verkligen för traditioner, speciellt kring årsfester. Det är som ett enda långt rollspel där alla kan reglerna, dvs etiketten. För en kväll eller helg får man stiga ut ur vardagen och bli en del av något helt annat. Som att vara del av ett stort skådespel fast man annars är för blyg för att stå på scen.

– För att bevara traditioner måste det finnas människor som för dem vidare. Jag tycker att vi i högre grad borde komma ihåg det gamla.

”Bort från Åland”

Men vi backar lite. Det är många trådar som ska sammanföras här innan en bild av Pia Fredriksson börjar ta form. Hon är född och uppvuxen i Mariehamn. I dag, tillbaka på Åland, kan hon se bakåt på sju år av förbluffande stort engagemang inom studentlivet i Åbo, både vad gäller festliga traditioner och den aktuella, byråkratiska vardagen.

– Ja, jag har alltid tyckt om att engagera mig och att få konkreta saker till stånd. Jag jobbar hellre i kulisserna, i arbetsgrupper som får saker gjorda än sitter i styrelser som delegerar arbetet. Hellre praktiskt jobb än politiskt malande. Jag har alltid sagt att jag är en dålig politiker.

Åland var snarast stället hon flyttade från efter studenten. För gott.

– Jag hade inga som helst planer på att återvända. Jag skulle stanna i Åbo och bli forskare.

1999 skrev Pia in sig på ämnet konstvetenskap vid Åbo Akademi. Som biämnen läste hon etnologi och folkloristik, ett ganska givet val för en traditionsentusiast. Men vägen dit - trots det inte helt rak och tydlig.

Foto och kriminologi

– Som barn och yngre tonåring hade jag seriösa planer på att bli fotograf. Jag älskar fortfarande fotografering, men är alldeles för självkritisk för att någonsin klara av en sådan karriär.

I gymnasiet började en annan plan ta form.

– Sista året visste jag precis vad jag ville. Jag skulle bli specialist på antika smycken, men min studiehandledare upplyste mig om att det inte finns någon utbildning i det. Inom konstvetenskapen är det också särskilt konsthistorian, antika föremål och gamla byggnader som är min passion, så den tanken följde mig också till Åbo.

Men innan hon började där hann hon också söka in till ämnet kriminologi i Stockholm - och kom in.

– Jag undrar om ens mina föräldrar känner till det. Jag är otroligt fascinerad av hur man löser brott. Överlag brinner jag för väldigt många olika slag av vetenskap, också naturvetenskap. Jag vill ta reda på, lära mig mer, lösa problem. Ingen typisk humanist egentligen, trots min inriktning på konst.

Avhandling om Savoy

Men valet landade trots allt på ÅA.

Som bäst skriver Pia på sin pro gradu-avhandling, vid sidan av heltidsjobbet. För tillfället sköter hon ett moderskapsvikariat på Alandiabolagen men om en vecka ska hon börja ett nytt jobb, med kundrelationer och marknadsföringsuppgifter på Transmar.

Och visst blev det Åland i alla fall.

– Åbo började trots allt kännas för stort, jag saknade närheten till havet och hemorten. Och nu har jag mitt livs första fasta tjänst, myser hon.

I avhandlingen kombineras hennes kärlek för hemorten på ett konkret sätt med intresset för äldre arkitektur.

– Min förhoppning är att jag ska kunna beskriva hur Bio Savoy-huset, det ena av Ålands två Bryggmanverk, transformeras från en i stora drag orörd byggnad till något som kan möta tidens behov utan att förstöra det gamla. Savoy-huset är unikt i sin oförhet också med nationell standard.

Styrelseproffs

Orsaken till att hon inte ännu kan titulera sig filosofie magister, om man söker en sådan, finns i CV:n. I Åbo började hon som ordförande för Åländska studentlaget (ÅSL) i två år och fortsatte sedan två år i kårstyrelsen. Som vice ordförande båda åren först med inrikesposten och sedan som kulturansvarig. Hon har suttit i akademistyrelsen, i fakultetsråd och i diverse arbetsgrupper och utskott, bland annat i arbetsgruppen för restaurangverksamhetens framtid. På Åland har hon varit studerandekårens styrelseordförande i ett år, innan det kassör och sekreterare i samma styrelse och hon har suttit med i arbetsgruppen för ordnande av studentlunch. Sedan flytten hit jobbar hon på sin andra examen i företagsekonomi vid högskolan.

Hur aktiv man än är för sina medstuderandes väl under studietiden tar det ekonomiska stödet slut förr eller senare. För de aktivaste - ofta innan magistern är avklarad.

– Ja jag hör väl till dem som fastnade på kåren. Efter arbetet i styrelsen fortsatte jag bara engagemanget, i diverse utskott och styrelser. Men nu har jag kommit halvvägs på gradun, så det borde gå i alla fall fast jag jobbar.

Den bästa tiden

I kårstyrelsen fick hon sitta mitt under pågående övergång till Bolognasystemet, en reform som begränsar studietiden och kräver snabbare studietakt än tidigare.

– Allt började plötsligt handla om utexaminering, hur universitetet ska få ut så många som möjligt så snabbt som möjligt. Vi oroade oss mycket på den tiden att det skulle påverka engagemanget i kårpolitiken och föreningslivet, men jag vet ju inte hur det blev med den saken.

Härom kan undertecknad dessvärre ge besked. Många föreningar har i dag svårt att få ihop folk till sina styrelser, det verkar allt svårare att hinna med något vid sidan av studierna. Speciellt för de allra nyaste studenterna.

• Hur ser du på den här utvecklingen, det vill säga en studiepress som mer eller mindre skulle göra ditt studieliv omöjligt?

– Det är mycket oroväckande. Jag minns att förra rektorn vid ÅA var mycket positivt inställd till föreningsaktivitet, medan det fanns professorer som inte hade någon som helst förståelse för arbetet. De tyckte vi slösade bort vår tid. Men tvärtom, föreningsaktivitet och kåraktivitet under studietiden är otroligt nyttigt.

– För mig som tidigare var mycket blyg har det inneburit att jag kommit över många trösklar. Man träffar så mycket människor, man utvecklas socialt, man lär sig saker som man har nytta av i arbetslivet. Jag hoppas verkligen att arbetsgivare fortsätter värdesätta föreningsaktivitet, det måste vara en positiv sak att man gjort annat än suttit med näsan i kursböckerna hela studietiden.

Oroväckande press

– Speciellt oroväckande är det att de nya blir pressade. Det är inte konstigt att studerande i dag uppvisar allt mer psykiska problem.

– Man borde tänka på att gulnäbbar är väldigt unga. De flyttar kanske hemifrån för första gången, till en ny stad och ska plötsligt klara sig alldeles ensam. Då är man kanske bara 19 år och vem säger att man vet något ens när man är 22-23 och enligt det nuvarande systemet redan borde vara färdig? Bättre då att passa på och uppleva studielivet ordentligt, jag tycker verkligen att studielivet måste få upplevas.

– Vad reformivrarna helt har missat här är att det som sker vid sidan av studierna innebär en fostran i aktivt medborgarskap. Utan tid för diverse föreningsaktivitet förlorar man den här möjligheten.

Saknar åbolivet på Åland

Senaste Valborg spenderade Pia i Finström, efter år av mösspåläggningar i Vårdbergsparken i Åbo och till och med Valborgsaftnar då hon själv var tvungen att hålla tal inför folkmassan.

– Det är möjligt att vi chockade någon när vi drog på oss mössorna här på Åland, där de gamla studenttraditionerna inte hunnit få fäste. Men det är en så fin tradition. Jag har kämpat för min mössa och jag är stolt över att få använda den. Jag minns synen på Vårdberget från vinkeln bakom kören, då ett helt hav av vita mössor samtidigt sätts på. Det är otroligt vackert.

– Jag hoppas att mer studenttraditioner så småningom börjar få fäste också här på Åland.

• Och framtiden, vad gör du om tio år?

– Förhoppningsvis fortsätter jag trivas med det jag gör. Jag har heller inte gett upp mina forskardrömmar. Jag vill fortsätta att fotografera, det närmaste projektet är att ta porträttbilder av mina vänner och att fylla en vägg med dem. Bevara traditioner, men också låta nya skapas och fortsätta lära mig nya saker.

sara.othman@nyan.ax

andreas.dienert@nyan.ax