Jag har en ny bästis. Vi brukar skratta ikapp åt att hon är så ful. Det är kul. Hennes kroppsbeskaffenhet kan, för att använda hennes egna ord, sammanfattas såhär: tunt flygigt hår, ägghuvud, strutpattar, ölmage, vindögon, gäddhäng, elefantöron, grisnäsa, hartänder, bilringar, bullfitta, flaskhals och fotbollsvader.

Lägg till ögonbryn som vuxit ihop till gratisreklam för en hamburgerkedja, och du har något per definition fult. Så är hon ingen mindre än fulheten själv också, och residerar på en alldeles egen hemsida: www.fulheten.com.

Fulheten.com är född och uppvuxen under den unga serietecknaren Nanna Johanssons penna. Själv beskriver Johansson sidan som ”en ful och färgglad oas du kan bege dig till när världen sticker en blyertspenna i ryggen på dig, när du skolkar från yogan, när du för tredje gången under en och samma dag fått ett par Lindexpattar upptryckta i ansiktet.” Och visst är Fulheten en oas! Och därtill ett as: En svalkande gråskugga, en källa med porlande piss i, ett paradisäpple som visst är surt säger räven.

Vid en första anblick är dock inte Fulhetens fulhet slående. Snarare för den naivistiska tecknarstilen tankarna till en skolflickas barnsliga, pastellfärgade ikonritande: blommor, rosetter i håret, pälsdjur, bokmärkesänglar. Men en rundtur bland bildutställningar och serier gör klart att det inte berättas några prinsesssagor här. Snarare är allt skevt, stickigt, smutsgult, och flottigt. Och vansinnigt ironiskt. En hårig röv skiter ut sitt budskap om att ”Skönhet kommer inifrån”. En My Little Pony med oproportionerligt stort könsorgan ler ljuvt mot publiken. Ett gigantiskt, orakat manshuvud pryder en klänningsbeklädd bebiskropp.

Den där fulheten är så befriande.

Nanna ritar världen med alla dess invanda föreställningar snorhal - och vi finner oss plötsligt omkullhalkade i kroppssekret. På Fulhetens scen finns inget manuskript som säger hur rollerna ska spelas. Framför allt inte de där gamla, unkna, källarfuktsluktande könsrollerna. Tvärtom är det här som vad som helst, nej kanske allra helst, det omvända kan hända. Här försöker den lilla skolflickan med gula gaddar locka till sej ”Herrn” med en gräddkola. Här räcker en snipig, flintskallig man ut tungan och vrålar: ”Rosor är röda/ violer är blå/ smultron är söta och du likaså!!!”. De lesbiska tanterna Maj och Biggan snattar kex i mataffären och den läskiga, feta bruden ”raggar upp” och ”sätter på” den blyga, tysta killen, vars hjärta skulle kunna liknas vid ”jävligt krossade tomater” (en av produkterna som säljs i Nanna Johanssons utställningsbutik ”Ful-Livs” ), då hon skiter i att höra av sig efteråt.

Nanna Johanssons fulheter är mer än bara fulheter; de utgör opposition mot alla tröttsamma föreställningar om ljuv kvinnlighet. Det att fulheterna, i vissas ögon, är mer stötande då de formuleras av en tjej än då de hoppar som grodor ur munnen på vilken man som helst, använder Johansson medvetet för att markera sin poäng.

Och poängen här på fulhetens arena är inte att plädera för maktgalna våldtäcktskvinnor eller för underkastelsens darrbenta killar (”tjej-serietecknaren” gör uttryckligen upp med fördomen om ”de fula feministernas manshat”). Men genom att ettrigt, argt och asroligt vända på könssteken visar Johansson att många av skillnaderna de facto kvarstår – att vi ännu inte nått det öppna, fördomsfria samhälle som vi ibland så självgott inbillar oss. Fulheten.com grundar sig på övertygelsen om att ett utmanande av könsnormer gynnar allas frihet, där inräknat även männens. En sådan fulhet kan i mina ögon bara vara sjukt snygg.