När jag vill att Jörgen Eriksson ska ge sig ett latinskt namn begär han betänketid. Men det enda han kommer på är något med vulgaris, vanlig. Nåja. För ålänningarna förknippas Jörgen med natur och miljövård.

Mången har haft honom som lärare i Ålands lyceum och Ålands handelsläroverk. Ännu oftare har han figurerat i den lokala pressen i frågor som berör miljövård och mystiska djur och växter som hittats i naturen. Men den latinska beteckningen kanske skulle bli vir barbatus vulgaris, en vanlig skäggig man.

Jörgen Eriksson står vid vedhögen och hugger ved när vi anländer till hans hem i Finström Ämnäs. Han hugger med sin morbrors enhandsyxa.

– Jag kan inga med tvåhandsyxor. När den här tar slut blir det apparat, säger han bestämt.

Intresserad av naturen

Jörgen är uppvuxen i huset där han bor. Det är en släktgård, hans mor är född i en kammare i huset. Själv bröt han traditionen genom att födas på Godby sjukhus under sjukhusets sista tid.

Naturen blev fort en intressant del av den unge gossens liv. Hans mor var intresserad av blommor och hade en stor trädgård. Hans morbror som var polioskadad och bodde i samma hus var fågelintresserad.

– Jag tror inte på att det är uteslutande miljö som styr, det är nog också genetiskt, säger Jörgen, som en sann biolog.

Förutom under studietiden i Stockholm har Jörgen bott i huset i Ämnäs. Byn var avfolkningsbygd under Jörgens uppväxt och det fanns inte många kamrater.

– Jag var ensamt barn och van att sysselsätta mig själv. Det fanns mycket att se när jag lorvade omkring. Skrämmande tidigt var jag ensam vid sjön med flytetyg av dubiös karaktär.

Jörgens far skaffade en segeldukskanot, men den ansågs för farlig för ett barn. Istället fick han en gammal optimistjolle där skrovet av fanér gett efter. Han använde heller ingen flytväst.

– Men jag hade ett livbälte av kapok när jag simmade. När jag ansåg att jag inte behövde det längre kastade jag det i vattnet och det sjönk. Då insåg jag att jag kunde simma.

Geografi och biologi

När det blev dags för studier började Jörgen läsa geografi i Stockholm. Det var lätt att komma in och det hörde till ett av de ämnen tillsammans med biologi som Jörgen hade klarat bra i skolan. Intresset för miljövård fanns redan då, men ämnet saknades i universitetet.

– År 1966 började jag intressera mig för problemen med miljön. Jag läste Rachel Carsons ”Tyst vår”. Där tog hon fasta på persistenta miljögifter, alltså de som lagras i naturen.

Engagemanget var väckt och Jörgens mors miljögifter hälldes ut i stengärdesgården och blev bannlysta i huset.

Geografistudierna utökades så småningom med biologi och speciellt ekologi. Så småningom infördes miljövård på schemat.

– Jag är antagligen en av de första som har poäng i miljövård.

• Hur blev du lärare?

– Jag var klasslärare ett år i Sviby skola. Det var en av de roligaste erfarenheterna. Jag hade alla ämnen utom sång och musik som jag vägrade ha.

Sedan blev Jörgen kontaktad av Leif Rosenlöf från Ålands Lyceum. Det behövdes en vikarie och en timlärare i biologi och geografi.

– Första dagen var bedrövlig. Jag brukar inte vara nervös, men då var jag. När jag gick mot den gula borgen insåg jag ”å fan, jag har inga skor på mig”. Jag gick alltid barfota på sommaren. Jag fick gå och inhandla ett par trädojor.

Det var 1976 och Jörgen var lärare ända till april 1989, då han började arbeta för Miljöbyrån. Under tiden som lärare hann han vara med och starta upp turismlinjen i Ålands Handelsläroverk och integrera miljövård i landskapets fackskolors undervisning.

När han gick över till miljöbyrån på heltid var han redan med i rullorna. Han hade hållit sig framme när det gällde olika projekt och sommarjobb.

Lokalkännedom

Redan 1979 var han med som sekreterare i naturreservatskommittén, vars uppdrag var att dra upp riktlinjer för naturvårdsarbetet fram till år 2000. De skulle peka ut omistliga områden på Åland och ge förslag till lagstiftning. Håkan Kulves på landskapet visste att Jörgen hade lokalkännedom genom sitt intresse för natur så han skickades ut.

– Jag rände kors och tvärs i landskapet.

Han fick också arbeta som arbetsledare för markvården när man insåg att naturreservaten måste skötas för att bevaras.

I april 1989 blev han extra naturvårdskonsulent för att ta itu med hur man ska förhålla sig till fridlysta växter i landskapet.

– Jag sade tack och farväl till skolan och fick mer tid att rå om kvällstid.

Han trivdes som lärare, framförallt med elevernas kunskapstörst.

– Det var människor som ville framåt. Det var inte ”fula fiskar och skumma affärer” som jag omges av nu, säger Jörgen med glimten i ögat.

– Men det fanns två fel med skolan. Man måste värdera folk och man måste korrigera prov. Det kunde ta långa nätter. Pojkarna var små då och när de ätit skulle man vara med dem och efter sovdags skulle man ta itu med proven. Det blev nattpass till klockan två-tre på morgonen. När vårsolen kom fram ville man hellre vara ute.

• Har du hamnat rätt nu?

– Jo, men jag vet ännu inte vad jag ska bli när jag blir stor. Tiden går så fort, den tar slut fortare än man tror. Jag vill vänta med att sova, jag kan göra det dygnet runt i november.

Gammal båt, gamla bilar

• Finns det något mer du vill göra?

– Karriären får nog bero, jag får inte bränna så mycket pengar som jag vill.

Men det finns hur mycket som helst som Jörgen vill göra bland annat rusta upp sin Föglö-julle. Och gamla bilar har han fullt av på gården. Bilarna är till för att vara transportmedel, inte för att Jörgen är intresserad av bilar. Man kan tycka att en miljömedveten man som Jörgen inte kör gamla bilar, men det gör han. Han har aldrig ägt en ny bil. Hur går det ihop?

– Mycket av hysterin är för att spela bilhandlarna i händerna. Det går åt mycket energi och råvaror att bygga en ny bil.

Det finns mycket mer att berätta om Jörgen Eriksson, snart 60 år, men det får bli till nästa gång.

NINA SMEDS

nina.smeds@nyan.ax