Ibland kan livskänslan höjas av en påminnelse om - döden. Visst, det är en paradox. För visst är det vår begränsade tid här på jorden som gör oss medvetna om att vi faktiskt lever. I vardagens stress och rutiner är det visserligen lätt att glömma att tiden egentligen är rätt knapp och att den stund vi existerar inte ens är en flyktig sekund i jämförelse med jordens - eller varför inte universums - ålder. Men ibland dyker det upp ett ögonblick som väcker en tanke, en reflektion, en känsla. Pjäsen ”Sista dansen” på Stockholms stadsteater är ett sådant ögonblick.

”Sista dansen”, av Carin Mannheimer och i regi av Malin Stenberg utspelar sig på ett ålderdomshem. Här möter vi den eleganta Harriet (Yvonne Lombard) som klär sig i glittrande festkläder och gör allt för att upprätthålla sin lyckliga fasad. Ulla (Meta Velander) är arkeologiprofessorn som ser igenom Harriets flärd allt medan Ingrid (Meg Westergren) går allt längre in i demensen och blir en på en och samma gång komiskt lycklig och tragiskt sjuk person. Och så är det Majken (Lena-Pia Bernhardsson) som missunnar andra deras kärlekslycka och visar sig bära på minnen av fruktansvärda övergrepp.

Nu har jag bara nämnt kvinnorna, vilket knappast är en tillfällighet. För trots att även männens rolltolkningar är starka, så lyser ändå kvinnorna klarast i denna föreställning. Deras personligheter och historier blir till starka vittnesmål om livet och tiden och slår inte sällan rakt i magen. Men visst glimrar det också om Lennart Jähkel, som den homosexuelle Olle, Åke Lundqvist, Niklas Falk och Robert Panzenböck som den stumme Gustav.

Och tillsammans gör alla dessa och några till en djupt berörande och tankeväckande föreställning om ålderdomen - och därmed också om barndomen, ungdomen och medelåldern - ja om hela livet.

På Moderna museet kan man just nu se konst av Clay Ketter, ursprungligen från USA, men numera bosatt i Sverige. Här möter allt från målningar, assemblage och skulpturer.

Clay Ketter började sin yrkesbana som snickare och konsthantverkare, något som också kan anas i hans konst; utplattade dockskåp bildar tavlor, en sandlåda har fått sanden utbytt till bly och mitt i utställningssalen står ett hus - fast utan vare sig dörr eller fönster.

Clay Ketters konst är fantasifull och inbjuder till eget skapande, något som museet tagit fasta på i de dagliga visningarna för barn från 4 år. Under sommarlovet (från och med 30 juni) ordnas inspirationsvisning i utställningen, och så får man gå till verkstaden och vara med och bygga ett dockhus. Kakel, spik, mosaik, väggfärg och tapet hör till materialen och här kan man bygga och bygga om, inreda eller skapa en målning med kakel och spik i stället för med färg.