Jag möter er vid vändplan på Dånö.

Robert Enckell är van att lotsa fram folk till stugan ute på Dånö i Geta.

Vi skumpar fram sista biten på stugvägen och trampar sedan över bergknallarna fram till stugan. Här har klanen Enckell sina sommarstugor utspridda över berget. Närmaste grannen är brorsan Martin Enckell, författare som just kommit ut med en diktsamling. Jag vet att han har fått frågan ofta förr, men ber honom ändå reda ut släktbegreppen, det finns så många Enckell, hur var det nu riktigt?

– Min farfar Olof Enckell, litteraturprofessorn hade varit på Irland och förälskat sig i det karga landskapet. Han köpte tomten på Dånö utan att först ha sett den, men han blev mycket nöjd. Han hade fem söner och vi är nu minst en miljon kusiner härute…

Robert Eckell har varit sommarålänning hela sitt liv.

– Åland betyder helvetes mycket för mig. Här kommer jag bort från vardagen i Helsingfors med räkningar på kylskåpsdörren. På Åland laddar jag batterierna och det är ingen skillnad på årstid: vinter, vår höst eller sommar.

Fast i november håller han sig nog härifrån.

– Jag blir lite rädd för mörkret och holmsjukan.

Släkten hade pokerkväll igår så Robert Enckell är lite trött idag, det blev sent.

– Jag förlorade allt! Nej jag skojar bara, men det är ett roligt tidsfördriv, alla är med, också barnen.

Robert är skådespelare till yrket, utbildad på teaterhögskolan i Helsingfors. varför det blev just teater är en svår fråga att svara på.

– Det finns kanske ett litet barn i mig som aldrig har försvunnit. Tänk att man kan vara en liten kanin för barn på morgonen och en galen seriemördare på kvällen! Och dessutom få betalt för det - det är ett privilegium!

Han funderar på att snart ta en liten paus i arbetet på teaterscenen.

– I tjugo år har jag jobbat på kvällarna när andra varit lediga, det kunde vara skönt med lite paus.

Han leker med tanken att kanske bo ett år på Åland, eller åtminstone från april till oktober. Drömscenariot vore att få en teve- eller filmroll som han kunde pendla på jobb till.

Robert startade teater Viirus år 1987 tillsammans med vännerna Johan Storgårds, Arn-Henrik Blomqvist och Mats Långbacka.

– Vi var unga och arga, vi ville göra sådan teater vi själva skulle vilja se. Vi föraktade institutionsteatern, tyckte att allt de gjorde var skit..

När Viirus började hade teatern inga pengar alls. Man spelade ur hand i mun. Idag är Viirus en över 20 år gammal etablerad teaterinstitution med både kommunalt och statligt understöd, tre fast anställda skådespelare och bortåt 15 frilansare knutna till teatern. Robert Enckell jobbade också tio år på Svenska teatern innan han kom tillbaka till Viirus i början på 2000-talet.

– Nej, jag har ingen speciell drömroll. Varje välskriven roll är en drömroll, det betyder också mycket att ensemblen och regissören är bra. På Viirus kan man aldrig skylla på någon annan om resultatet blir dåligt. Vi gör ju allt själva från pjäsval till framförandet.

En oförglömlig pjäs som kom att betyda mycket för Robert var No Return som den litauiske kultregissören Cezaris regisserade på Viirus. Pjäsen är baserad på två Kafkanoveller.

– Pjäsen var inte nattsvart, fast man kunde tro det när det är Kafka. Det är en humanistisk pjäs som gav en märkligt helande upplevelse både för ensemblen och publiken. Det fina är att pjäsen lever ännu, vi har gästspelat med den över hela världen.

Cezaris som regisserat många pjäser på Viirus är en av Robert Enckells favoritregissörer.

– I Norden är den realistiska dramatiken, med Norén och Strindberg, helt dominerande. Cezaris med sin östeuropeiska teatersyn visar att teater kan vara så oerhört mycket annat. Han ger också en stor frihet åt skådespelarna, skapar en ensemble-anda. Han är inte en sån typ som ryter: Gå ut till vänster och håll käft!

Man undrar ju hur skådespelare orkar hålla ångan och inspirationen uppe kväll efter kväll, vecka efter vecka i samma roll.

– Det gör man av ren självbevarelsedrift. En bra föreställning är alltid inspirerande, är den dålig måste man göra något bra av det i stunden, om inte annat så för publikens skull. Det syns genast om skådespelaren inte är inspirerad.

Ibland går Robert Enckell av scenen förbannad, känner att allt gått åt helvete.

– Men det kan hända att publiken inte märkt nåt alls, man måste vara sträng mot sig själv.

Så var det det där med att komma ner i varv efter en föreställning, hur gör man?

– I yngre dar gick man på ett par bärs och nu på äldre dar, jaaa…så går man på ett par bärs! Robert skrattar.

– Jag har blivit bättre på att varva ner, man måste lära sig det, annars dör man i förtid, men jag är nog sällan i säng före ett efter en föreställning.

Vad är roligast: repetitionsfasen av arbetet eller när man börjar spela föreställningar?

– Alla faser är roliga, men på olika sätt. När man repeterar kan man leka sig fram i ensemblen. Ju närmare premiären man kommer ju nervigare och mer panikartad blir stämningen .Efter premiären känner man en märklig tomhet, nästan depression, men efter några föreställningr är man igång igen och då fortsätter leken, men med publiken.

På Åland spelas det mest buskis, musikal och historiska dramer på de lokala scenerna, den åländska teaterpubliken får lov att vara påpasslig när det någon gång för en gångs skull spelas något annat.

– Jamen, det är inte bara på Åland! Sådär är det överallt, också i Svenskfinland är det problematiskt med repertoarval. Viirus försöker ta risker, men man måste jobba hårt och lyckas göra en djävla bra föreställning för att få publiken att komma och se något som de inte riktigt vet vad är. Men om något är riktigt bra fungerar djungeltrumman effektivt.

När Viirus spelade populärmusik från Vittula fick de hur mycket publik som helst.

No Return är en uppsättning som har haft en avgörande, personlig och konstnärlig betydelse för Robert Enckell, men det finns säkert fler.

– Hjortkungen som vi spelade ifjol på Viirus med Cezaris som regissör. jag spelade en elak, galen minister som tog makten. Det var härligt.

Han nämner också en uppsättning av Shakespeares En midsommarnattsdröm på Kalvholmen 1994 som. Ralf Långbacka regisserade. Robert spelade Puck.

Inkommande höst skall spelar Robert Enckell en pjäs på Viirus som heter Kosmisk fruktan - eller dagen då Brad Pitt fick paranoia. Arn-Henrik Blomqvist regisserar. Efter det följer en pjäs med arbetsnamnet: Allers veckojournal 1970, i text och regi av Joakim Groth. Men efter det tänker han vara ledig från Viirus ett år och sen får man se vad som följer det är ännu oskrivet.

Viktigast i livet är trots allt att försöka hitta någon sorts harmoni, att bemästra sin paranoia och maniskhet.

– En perfekt dag: är en varm dag på Åland, man vaknar och har nån som är nära en, resten av dagen kan läsaren själv fantisera ut…

KATARINA GÄDDNÄS

katarina.gaddnas@nyan.ax

Foto: ANDREAS DIENERT