Oskar Flodin var utan tvekan landets bästa hajseglare i många år. FM-guldet saknades dock i prissamlingen. Mästerskapet var inte uppfunnet när Föglöbon var på toppen.

Genom sina hajbyggen var Flodin ändå med och vann flera finländska mästerskap. Trots att det är en entypsklass med fastslagen ritning så ansågs Flodin-hajarna vara något alldeles extra. Siv, Nanna, Zic-Zac och inte minst Lisette som han själv förde är berömda båtar

– Seglingsegenskaperna var väl som på vilka hajar som helst, men utan skryt kan jag säga att det var förstklassiga byggen, berömda i hela landet, har sonen Nils, gast och medhjälpare vid Oskar Flodins varv i Föglö Degerby, berättat.

Det gjorde han i boken ”Ett sekel med ÅSS” om Åländska segelsällskapet, från vilken den här texten är hämtad.

Björkman läromästare

Oskar Flodin föddes 1895 och dog 1967. Båtvarvet startade 1924.

– Han byggde båtar även före det vid ett mindre varv. Men den första båten han byggde var när han var 13 år och gick i Ålands lyceum. Sedan kappseglade han med jämnåriga. De kom i vanliga roddsumpar och han i en egen kutter, berättar Nisse.

I ÅSS:s årsberättelse från 1925 finns den ”välkända priseröfraren Viking II, egare och förare herr O Flodin, Föglö” omnämnd. Tävlingar med allmogebåtar var vanliga i Föglö under seklets första årtionden – och även ÅSS arrangerade sådana.

Oskar fick intresse för och insikter i båtbyggandet genom Carl Björkman, aktiv i Nyländska jaktklubben i Helsingfors innan han blev länsman på Föglö och senare Ålands första lantråd. Björkman ritade sina egna båtar och lät bygga flera vid det andra Föglövarvet, Karlssons.

Karamellen Lisette

När Nisse var 15 slutade han skolan och började vid pappans varv. Där var han kvar tills verksamheten lades ner efter Oskars död.

– Det fanns utrymme för två varv, vi hade fullt jobb hela tiden.

Den första hajen som Flodin byggde var Siv åt Anton Häggblom. Det var 1944. Annars var det stillestånd under kriget.

Först 1947-48 börjad beställningarna strömma in igen.

Då byggdes Lisette som fick hedersnamnet ”Karamellen” i riket. Nanna byggdes som en utlottningsbåt för ÅSS. Den vanns av Nanna Gustavsson, senare gift Nordberg. Zic- Zac såldes till Nystad till ”fanerkungen” Zachariassen.

Flodins började kappsegla med Lisette 1948, den såldes l968 till Hangö. Lisette seglade länge efter det. S sent som 1985 förde den dåvarande ägaren, en Nystadsbo, Flodin-båten till FM-seger, och åtminstone 10 år efter det fanns den på vattnet.

Tog slätt flera år

En sådan ära fick alltså Oskar själv inte uppleva eftersom han började trappa ner när FM infördes.

– Men vi räknade oss som finländska mästare ändå ett par-tre år när vi tog nästan slätt i Åbo- och Hangöregattorna. Det var den tidens FM med hela eliten samlad, säger Nisse som var förgast.

Kaj Sjöblom seglade mycket med Flodins och i Hangö var det en regel att Gustav Enros, som då var fyrmästare där, hoppade in.

Vid riktigt hårt väder var vi ibland fyra ombord, påpekar Nisse

Oskar var uppvuxen med att man skulle segla ikapp och inte bara för nöjes skull. Och när man seglade till regattorna i Hangö var det full fart hela vägen.

– Varje år hade vi lika brått och måste segla non-stop för att hinna fram till starten.

Det var nämligen så att Lisette på hösten alltid togs upp först, innan den stora anstormningen började. Hon hamnade då förstås längst in på varvet, och måste tas ut till sist på våren eller sommaren.

– Det var brådaste tiden när båtarna skulle i sjön, vi fick ta nätterna till hjälp. När det var tävlingar i Mariehamn seglade Flodinarna dit också.

–  Någon gång lämnade vi båten i stan, men förbindelserna var inte så bra då. Vi satte bort mycket tid på resorna. Rekordet på sträckan Degerby-Mariehamn var två timmar och 52 minuter, men då var det idealiskt väder.

En frejdig typ

I ÅSS-historiken berättade Nils Dahlman så här om Oskar Flodin:

– En hård och häftig seglare, men inte så inkommen i seglingsreglerna. Det blev alltid protester där han drog fram. Ja, det var en frejdig typ. I sonen Nils hade han en perfekt gast, men de hördes från båten att de inte alltid var överens.

Nisse Flodin:

– Han satte inte fingrarna emellan, men han var nog juste. Vi hade hårda diskussioner ibland men blev alltid överens till sist.

I Hangö 1959 var Lisette med om den enda allvarliga kollisionen i Flodins ägo. Just innan starten plöjde Lisette upp på rufftaket till värsta konkurrenten. De båda båtarna låg bäst till just då, men ingen kunde förstås vara med i den seglingen.

– Det var vårt fel, för vi kom för babords halsar och var väjningsskyldiga. Tur i oturen var att det tog på läsidan. Hade det varit i lovart och vi träffat vid vattenlinjen kunde båten ha sjunkit.

Den tuffaste segling som Nisse minns var en tävling om Bogskärstornet på 1950-talet.

– Det blåste sydostligt, full storm Det tog nästan sex timmar till Lågskär. Sex eller åtta båtar startade, bara två fullföljde.

Den andra som kämpade sig runt var friskusen Fraenk Lundqvist. Efteråt sa Fraenk att han nog skulle ha avbrutit om Flodins gjort det.

– Och vi hade brutit om han gjort det. Det var nästan dumdristigt att segla, men ingen ville ge sig.

Efter rundningen gick det med raketfart tillbaks till Västra hamnen och Lisette tog en överlägsen seger.

När Nisse själv fick ta rodret gick det också bra. Han vann Gustaf Adolf Eriksons minnespokal för besättningsmän för alltid och tog hem en av Gastarnas pokal som kom efter.

Tusenkonstnär

En av de mest framgångsrika gastarna var

Sven Nordlund, finländsk mästare i Eaglet 1970 och även han en legendarisk ÅSS-are, utnämnde i historiken Oskar Flodin till sin läromästare.

– Det var alltid roligt att segla mot Oskar. Efter varje tävling satt vi och pratade om hur vi seglat.

Sven kallade Föglöbon för en tusenkonstnär – med betoningen på konstnär.

– De båtar han byggde skiljde sig från alla andra på den tiden.

marten.sundberg@nyan.ax