Hammerfall är ett gäng mysiga grabbar. Åtminstone de två jag träffade i går. Pontus Norgren och Anders Johansson var de som tyckte det var schysst att börja med dessert innan maten, de andra killarna var för hungriga för att ens orka tänka på något annat. (Sedan när vi gick tillbaka till de andra efter en halvtimmes mys hade de fortfarande inte fått sin mat och Anders och Pontus kunde stoltsera med sina minst sagt fantasifulla kreationer.)

Så Pontus, Anders och jag satt och snackade mjukhet och kreativiteten flödade. Att muffinsgarnering kunde vara så inspirerande och gå så fort hade jag ingen aning om. Anders gjorde ett glatt ansikte på ett av chokladmonstren. ”Åland” föreställde det. Det var backigt. Han berättade att han och Oscar skulle cykla till utkiksplatsen och Anders ville desperat vinna med sina 103 kilo mot Oscars 68. Nu var det egentligen ingen tävling då hans bandpolare inte ens visste om att de tävlade och Anders kom inte först, men inga sura miner för det.

De är ju snälla grabbar. Brusar inte upp. De sa att det gäller nog alla musiker. Mjukheten. Och jag tror mig se att det stämmer. Åtminstone de människor jag känner i de ”hårda genrerna”. Heavy metal, tungrock, punk. De kan köra sina hårda riff och sprakande scenshower, men bakom gömmer sig ett riktigt mjukisparti.

Jag har flera punk- och hårdrocksvänner och tamejtusan om de inte är de snällaste människor jag känner. Deras kroppar är täckta av tatueringar och de vet hur man öppnar ölburkar, men inte ett uns ont finns i dem. Så det är inte alltid som det ser ut. Om ens någonsin.

Anders och Pontus söta muffins borde vittna om att det är så.