Egentligen började vi nysta kring sundströmarna på grund av att vi hade svårt att hålla dem isär. Nu när vi ”känner” båda ser vi två helt olika livsöden och personligheter träda fram. Johan Edvard Sundström gjorde en brant klassresa och nådde samhällets topp, snubblade och föll i förtid. Vår andra Johans liv blev långt. Ständigt sökte han nya utmaningar. Ingen syssla tycks ha varit främmande för honom. Vi kallar honom mångsysslaren.

Johan mångsysslaren var äldst i en syskonskara på sju. Fadern, Johan Erik Sundström, var brofogdens son i Finby i Sund, modern, Sara Sofia Eriksdotter Sommarström, kom ur en Föglösläkt. Familjen var framgångsrik. Johan Erik finns antecknad som dräng och torpare i Sund, som bonde i Hammarlands Bredbolstad och slutligen 1888, när äldsta sonen redan är utflugen, som murare i Mariehamn. Sara Sofia och Johan Erik hade då blivit gårdsägare på Parkgatan (Nr 16), inte långt från det hus där sonen Johan, mångsysslaren, långt senare skulle tillbinga sina sista år. Sara blev 93 år och var äldst i staden när hon dog 1930.

Då folkskolan i Sund som den första på Åland inledde sin verksamhet 1872 bodde familjen Sundström ännu i Finby och sonen Johan var 14 år. Sannolikt var han för gammal för skolbänken. Till skillnad från sin namne, den nio år äldre Johan Edvard, som hann gå i Skarpans Elementarskola före fästningens fall 1854, trädde vår Johan utan boklig kunskap ut i livet.

För oss dyker han första gången upp i egenskap av jungman på fregatten Alexander under befäl av sin namne Johan Edvard Sundström. Det är våren 1876. Motboken visar att karriären i handelsflottan blev jämnt en månad lång. Hans kusin Karl Anders hade året innan gift sig med Johan Edvards äldre syster Edla Vilhelmina. Kanske att mönstringen underlättades av detta släktband. Ett kvart sekel senare skulle jungmannen och kaptenen träffas som jämbördiga i Mariehamn, som handelsmän i samma bransch.

Någon sjöman blev han alltså inte. I stället tituleras han 1881 skomakare och får ett arbetsintyg för ett och ett halvt års drängtjänst i Överby. Samma år gifter han sig med Matilda Kolisto, som tjänat piga i Jomalaby. Inte heller som skomakare tycks han ha trivts. Den unga familjen flyttar följande år till Mariehamn och Johan blir polis. Han får 400 mark per år och dispositionsrätten till bonings- och uthusbyggnaderna samt den inhägnade gårdsplanen på förra Övernäshemmanet Mansas.

Tillvaron var mycket enkel. I Ålands Museum finns ett fotografi som Matildas och Johans son Uno skickat till en okänd adressat många år senare. Det visar Mansas obetydliga huvudbyggnad där det ena av fasadens två fönster är gallerförsett. Kortets baksida har följande text:

”Mitt födelsehem var beläget på Mariegatans södra sida mitt på Torggatan… ett av rummen tjänade som butka och farsan J. Sundström var någonsorts stadsfunktionär.”

Familjen kom således att bo vägg i vägg med stadens arrest, bokstavligt talat mitt på dagens Torggatan. Vår Johans uppgift var att befrämja ordning och skick inom stadens område samt att hålla stadens arrestrum hyfsat och vårdat. Snart utvidgades hans ansvarsområde, han blev förutom konstapel också folkskolans vaktmästare och stadens arbetsledare. Han kallades nu stadstjänare.

Det lilla Mansashemmet drabbades emellertid av olycka. Inom ett år dog tre av familjens barn och när det yngsta barnet, Karl Willehard, var ett år gammalt 1893 dog också hustrun Matilda. Karl Willehard skulle som Carl Sundström långt senare starta Central-Apoteket i Mariehamn.

Vid sekelskiftet 1900 hade nya arrestlokaler färdigställts i Societetshusets norra flygel. Mansas gamla bondstuga blev därefter fattighus. Johannes tid som stadstjänare var förmodligen redan avslutad och familjen hade flyttat till eget hus nere i staden. Under slutet av 1880-talet dyker vår mångsysslare allt oftare upp i stadens annaler som husbyggare och -ritare. Det är nu han börjar kalla sig Johannes i stället för Johan. Han är en av de allra första i en lång rad byggnadsentreprenörer i Mariehamn. År 1897 bygger han för sig och sin familj det vackra Hilda Hongellritade huset som fortfarande står kvar vid Södragatan 15.

Vid sekelskiftet är vår Johannes engagerad i flere företag. Han bygger en kvarn på Strandgatan (Nr 23) och i en intilliggande ”Kvarngård” – som han också bygger – öppnar han affär och börjar kalla sig handlande. Samtidigt driver han Mariehamns Lantmannahandel vid Torggatan (senare Wiklunds och Varmans) med filial i Geta.

1906 säljer han Getafilialen och köper en stor jordlägenhet i Jomala norr om staden. I fastighetsförrättningen 1907 döpte han den till Johannebo och byggde ett hus, som är K-märkt och bevarat (Bastuvägen 2). 1916 delades Johannebo-lägenheten och ytterligare ett hus uppfördes norr om det tidigare. Länge fanns en skylt med namnet Johannebo på det senare huset.

När denna del av de år 1961 inkorporerade områdena skulle döpas var det naturliga namnet Johannebo. Johannes mångsysslaren har således gett upphov till namnet på en stadsdel.

I Johannebo och senare i gården Färgars – som revs för att bereda plats för Hotell- och restaurangskolan – drev Johannes Sundström ett sadelmakeri. Behovet av sadlar på Åland var minimalt men seldon kan ju ha varit en av hans produkter.

Troligen arbetade han allmänt med läder, han hade ju också varit skomakare och skulle sluta karriären som möbeltapetserare, en passande kombination för den som servar Mariehamnskaptenernas skinnsoffor.

År 1913 flyttade Johannes med familj till Nagu och öppnade en handel där. Flydde han månntro undan sina kreditorer som sin namne Johan Edvard? Vi hittar dock ingenting som skulle tyda på något sådant, orsaken förblir dold. Nu hann han ännu en gång, vid fyllda 60, byta yrke ett par gånger: Mellan 1916 och 1918 arbetade han som båtbyggare i Ab André & Rosenqvists båtbyggeri och därefter fram till sommaren 1919 i A. Erikssons möbelfabrik, båda i Åbo. Enligt kyrkboken återvände han till Mariehamn i juni 1919.

Genom äktenskap blir Johannes Sundström nära knuten till skräddare Hellbergs familj – i dag närmast ihågkommen för författarinnan Helle Hellberg. När hustrun Matilda dör gifter han om sig med Hellbergs syster, sömmerskan Ulrika Hellberg från Nystad. I den nya familjen föds tre pojkar. När Ulrika dör 1922 gifter han sig omgående för tredje gången, nu med skräddare Hellbergs änka Maria Theodora från Vårdö. Familjen bor i det hus Tidhem på Strandgatan (Nr 17), som senare skulle bli WJ Dahlmans första korvmakeri. Detta är Johannes mångsysslarens tredje och sista adress på Strandgatan. 1926, snart 70 år gammal, köper han det vackra hus som fortfarande står kvar på gården vid Parkgatan 14. Dit flyttar han med sin stora familj.

I huset finns sönerna Uno och Georg och Unos vuxna son Leo. Fram till sin död 1930 bor här också modern Sara. Johannes dotter Elin Soini, som återflyttat från Norrmark, får också rum här. Johannes moderniserar, han installerar centralvärme och kan kommunicera med hustrun Maria genom ett talrör från källaren och han flyttar definitivt inte till Parkgatan för att njuta sitt otium. Ännu får vi se honom i några nya roller: Han tar hand om dödsbon med bouppteckningar och auktioner, i sin källare startar han ett möbeltapetseri och, som om detta inte skulle ha varit tillräckligt, han figurerar som försäkringsagent.

I motsats till sin namne J.S. Sundström tycks vår mångsysslare inte ha engagerat sig varken politiskt eller kulturellt. I Betania var han dock aktiv och som stiftande medlem och första ordförande var han med när gårdsägarna organiserade sig i Mariehamns Gårdsägareförening, en tidvis mycket inflytelserik organisation i staden.

Under sina allra sista år kunde vår Johannes, som en gång varit en av pionjärerna bland stadens byggnadsentreprenörer, på nära håll se ett nytt Mariehamn växa fram. I en aldrig tidigare – och möjligen inte heller senare – skådad byggboom uppfördes under åren 1938 och 39 fyra för våra förhållanden mycket stora stenhus: Cityhuset, Borenius, Navigationsskolan och stadshuset. Vi antar att han med intresse följde hur stadshusets murar växte på berget utanför köksfönstret.

Johannes mångsysslaren dog på Kristihimmelfärdsdagen 22.5.1941 nästan 83 år gammal. I dödsrunan beskrivs han som en outtröttligt verksam person, som i sin krafts dagar tog många initiativ och vars livsgärning präglades av förnöjsamhet och ljus optimism.

Den karaktäristiken stämmer väl med den bild vi har av Johannes Sundström, men med ett litet frågetecken för ”förnöjsamhet”, vi räknar dock till fjorton yrken i vilka vår mångsysslare prövade sin lycka. På Mariehamns gravgård ligger han tillsammans med sina tre hustrur. Maria överlevde honom med tio år.

FOLKE WICKSTRÖM

folke.wickstrom@aland.net

JERKER ÖRJANS

j.r.orjans@aland.net

Källor: Edlund, Carl-Johan; Eriksson, Dennis; Mariehamns församling; Presentationerna av byggnaderna i Miniatyrstaden; Sundström-Olofsson, Carita; Sundström, Sven; Telefonkatalogerna för 1903 och 1908 genom Leif Johansson