Att de åländska öarna har ett namn på svenska; Åland och ett namn på finska; Ahvenanmaa, vet de flesta. Men vad betyder namnen och hur har våra öar fått sina namn?

Johan Schalin har i en artikel i den senaste årsboken utgiven av Suomen kielen seura vid Åbo universitet resonerat kring ursprunget till namnen Ahuen maa och Aalandh, som är de äldsta kända skrivningarna av namnen. Artikeln är skriven på finska eftersom Schalin säger att förklaringen av namnet Ahvenanmaa är ett bra stycke mer banbrytande än förklaringen på namnet Åland.

I skrift på 1500-talet

Det finska namnet uppträder första gången i skriftliga källor i slutet av 1500-talet i Herr Magnus landslags finska version. Översättningen av öninga (skärgårdsbor) är Ölandilasiet eli ahuen maan miehett.

Schalin presenterar tidigare förklaringar på namnens ursprung och betydelse och belyser svagheterna i dem. I sina resonemang kommer Schalin fram till att både slutdelen -maa och -land är senare tillägg till namnet. Han anser också att det svenska namnet är ett lånord från urfinskan som i sin tur är ett lånord från urgermanskans agwio:z med betydelsen öar, ögrupp, skärgård.

Ordet genomgick en anpassning till urfinskans ljudsystem och blev i sista hand ahveh.

Åland = ögrupp, skärgård

Namnet Åland skulle enligt Schalins resonemang ha uppkommit enligt följande:

Tidig fornnordiska A:(i)+land (med betydelsen skärgårdshavets områdes landskap), som utvecklades från urnordiskans Ahwe (med betydelsen skärgårdshavets område), som är inlånat från sen urfinska Ahveh- (med samma betydelse som föregående) som utvecklades ur en medelurfinskform som i sin tur hade inlånats från det tidiga urgermanska ordet agwio:z med betydelsen öar, ögrupp, skärgård.

Urgermanskan härstammar från tiden 500 f.Kr till 200 e.Kr.

-land lades till under yngre järnålder när Åland blev en enhet inom den dåtida förvaltningen. Tidigare hade urnordiskans ljudutvecklingar lett till att ahveh i det svenska namnet förkortades till å.

Det finska tillägget av -maa skedde genom svensk påverkan och namnet blev Ahveen maa. Så småningom förlängdes namnet i folkmun och blev Ahvenanmaa.

Inte helt tillfredsställande

En svag länk i resonemanget är, enligt Schalin, att det gemensamma originalet ahve(h) är väldigt hypotetiskt. Det är svårt att hitta så gamla, enligt ljudlagarna säkert daterbara namn i Finlands kustområden, namn som också är gemensamma för de skandinaviska och finska språken. Det innebär att om resonemanget stämmer skulle Åland/Ahvenanmaa vara ett specialfall. Men det kan, enligt Schalin ändå stämma, eftersom öriket är beläget på språkgränsen.

Helt tillfredsställande finner inte Schalin sin slutsats men skriver att så länge som det svenska namnets ursprung inte får en annan tillfredsställande förklaring utgör hans förklaring om ett lånord som utvecklats enligt olika ljudlagar ett alternativ.

Schalin påpekar i artikeln att tolkningen förutsätter en kontinuitet i svenskt språkbruk för detta namns del ända från 600-talet. Han är ändå försiktig att använda det som tecken för en fortsatt bosättning på själva Åland under sen järnålder.

Ger fixa punkter

Johan Schalin är till utbildningen teolog, men intresset för språkhistoria växte fram genom kurser i bibelspråk och lingvistik. För närvarande är han enhetschef på utrikesministeriets enhet för Asien och Oceanien.

– Jag har alltid intresserat mig för språkhistoria och de skandinaviska språkens gemensamma språkutveckling. Under 90-talet började jag läsa om lånord. Det ger fixa punkter i språkutvecklingen.

Men på 2000-talet blev intresset och arbetet med språkens utveckling mer seriöst. Schalin presenterade två av sina bästa idéer om lånord för de främsta auktoriteterna inom ämnet lånord. En av idéerna publicerade han år 2004 och den har tagits väl emot bland finska etymologer.

– Men det svenska ordets betydelse arbetade jag själv vidare på för att få det att stämma. Jag överväger att publicera rönet också på svenska för att få en vidare publik. Det är möjligt att jag i så fall kompletterar argumenteringen.

NINA SMEDS

nina.smeds@nyan.ax