Mina svordomar ekar över ett kvällsdisigt Åbo. En ful Saab tutar argt när vi traskar över vägen. Eller ja, traskar och traskar. Jag går först och skjuter en enorm rullväska framför mig, eftersom jag tack vare blåsorna i mina händer inte längre kan dra den.

Henrika har tre enorma väskor på ryggen, vilket ger henne hållningen av typ en nittiosjuårig tant. Med hund. Som tydligen blivit bajsnödig. Mitt på vägen. Tårarna är inte långt borta när jag når trottoarkanten och väskans ryck skapar en svidande smärta i mina handflator.

”Alltså, var fan är vårt filmteam nu?” gnäller jag till Henrika samtidigt som vi flåsande lutar oss mot ett metallstaket tillhörande Hesburgers drive-in. Tre hamburgerstinna finnar tittar storögt på oss och samtidigt som de sätter sig i bilen vippar min enorma väska med en smäll i gatan. Hoppas kameran inte låg överst.

Ni förstår, att vi lyckades missa bussen från Åbo till Vasa kvällen före en skolkväll är inte speciellt förvånande när det kommer till oss. Faktum är att vårt liv är så hemskt men på något charmigt vis ändå underhållande att vi ofta reflekterar över vilken fantastisk teveunderhållning det skulle kunna vara.

Hela idén började egentligen en dag när vi var och handlade mat. Det här var alltså på den tiden när vi fortfarande inte hade gjort av med alla våra sparpengar på för små skor, nagellack, färskpressad juice och annat för stunden livsnödvändigt.

Enda gången som jag får ta rollen som den äldre, mognare och mer ansvarsfulle parten är nämligen när vi är och handlar mat. Att jag de resterande 23 timmarna av dygnet är en navelluddspillande, oanständig, heltidsbloggande latmask är inget som märks när vi kommer in i en butik.

Plötsligt vill Henrika ha allt som antingen har en tecknad figur på förpackningen eller innehåller mer än 70% socker. Hon stannar helt säkert femton gånger under en shoppingtur, vid olika hyllor, med vädjande blick och darr på rösten. Ibland kan det vara en tårta med en nalle på, ibland är det Coca Cola och ibland – de allra värsta dagarna – så får hon för sig att hon inte kan leva utan en babyfåtölj i form av ett får.

Innan vi har irrat klart mellan hyllorna där inne har det lätt passerat en timme. Den där gången Ben&Jerrys hade provsmakning vid frysdiskarna vill jag inte ens gå in på.

Andra tillfällen som skulle gjort sig bra på teve är till exempel när IFK Mariehamn skulle komma till Vasa för att spela mot VPS och vi, nästan läskigt peppade, planerade flera dagar i förväg hur vi skulle gå på matchen och heja dem till vinst. Eftersom vi varken äger någon huligantuta eller IFK-flagga att vifta med, tog vi istället min grön/vit-randiga hängmatta med oss. Den stod vi sen och höll i varsin ända samtidigt som vi för full hals skrek ”HÄÄÄÄJJAA IIIIIEFKÅÅÅÅÅ!”.

Eller som den gången när vi bara skulle dricka lite vin innan vi for ut, och jag somnade på soffan efter bara två glas. Himla konstigt tyckte vi på efterhand, hur jag blev så himla snabbt full. Tills vi upptäckte att glasen rymde en halv liter. Per glas.