Det är långt ifrån fullt när konserten sparkar igång 15 minuter för sent. Publiken står till långt av kvinnor i åldern 30-plus, även om det finns representanter av alla årsgrupper, både män och kvinnor, på plats.

För dagen är Ledin iklädd mörk kostym å slipsen nonchalant knuten kring halsen, kanske en lite nyare mognare stil? Efter Ledins senaste konsert på Åland 2003 beskrev Nyans recensent honom som Bruce Springsteen fast på svenska, med telecaster, jeans och skjorta och den beskrivningen tycks ha ändrat något, iallafall vad gäller kläderna. Det övriga stämmer.

Han pekar igenkännande på folk i publiken mellan låtarna, som att ah- är du här i år igen? Kul! Gammalt och använt.

Lite snack

Ledin bjuder på väldigt lite snack mellan låtarna. Spelningen rullar på i ett bra tempo och det blir inga onödiga luckor, annant än de onödigt långa pauser som han ibland håller i sluttampen på vissa rockigare låtar. Antagligen för att skapa stämning, men mest blir det bara jobbigt.

Inför låten En dag på stranden säger han:

– Jag tänkte vi skulle ta en sång som hör till årstiden. Hur många grader är det i vattnet? Jag måste säga att jag har inte badat än.

– Fegis! ropar någon ur publiken.

Om ledin hör kommentaren ska låta vara osagt, för han fortsätter med att presentera bandet. På gitarr Sebastian Nylund, bas Ove Andersson, trummor Johan Fransson och på keyboard Jörgen Ingelström.

Musiken

I början verkar det som det är problem med tekniken, något förvånande med tanke på den erarenhet gänget borde ha i bagaget. Ljudet krånglar  – det skårrar och Ledins gitarr verkar mest stundvis bara vara rekvisita.

Musiken liksom försvinner i ett sorl, det mesta känns bekant, även de nyare låtarna. Han spelar några rockiga, ganska många nya, blandar med någon gammal som man hajar till för, inte för att låten är superbra, utan mera för att den tilltalar ngt minne man har just till den låten.

Det går inte att nämna någon speciell låt som sticker ut, utan de håller alla en jämn bra nivå.

Helhetsintryck

Det är en välsipad show av en garvad artist som varit med och vet att en bra show är värd mycket. Samtidigt är den inte mer än bara Ledin. Han står i mitten, spelar, sjunger, slår ut med armarna, hötter med näven i luften – så där som Ledin gör. Och de funkar tillsammans med den dos nostalgi många av hans låtar bidrar till. Det är därför som folk är här.

Musiken är precis så som vi känner Ledin – antingen så tycker man att texterna är banala och musiken utan det där lilla extra, eller så känns det som ett slag i magen, att hans texter kunde vara skrivna för just dig. Kanske en av orsakerna till att medelålder krypit över 30. En annan orsak kan vara priset – yngre förmågor spara sina slantar till senare evenemang i sommar.

Vad kan man säga om Ledin då? Sken som solen själv, gillar det han gör på scenen och om ifall att han inte skulle gilla någon av låtarna han spelar så visar han det inte. Men han måste be publiken sätta arnmarna i luften flera gånger, tycks inte vara något de gör spontant. Det känns vant, vuxet och försiktigt, långt mindre röj än senast.

Spelningens framgång kan mätas på publikens humör. Dessa har fått vad de betalat för, en väl genomförd show med svensk radiorock, inget extra. Några rockar försynt, de flesta står eller sitter och lyssnar. De som fick bästa konserten var nog de som stod på lotsberget på gratissidan av staketet och lyssnade och tittade.

SOFIE NORRLUND

sofie.norrlund@nyan.aland.fi

Foto: JONAS EDSVIK

jonas.edsvik@nyan.aland.fi