Året var 1913 då Gustaf Erikson bildade sitt första rederi och köpte barken Tjerimai, och senare samma år också den fyrmastade Renee Rickmers. Tanken var att, precis som många andra redare gjorde på den tiden, köpa upp gamla fartyg och använda dem tills de i princip blev sjöodugliga. I dag skulle man med bokföringstermer tala om låga avskrivningskostnader.

Han var då 41 år gammal, och hade varit mer eller mindre hela sitt liv, sedan 10-årsåldern, på sjön, bortsett från de perioder då han tog paus i arbetet för att studera på navigationsskolorna i Mariehamn och Uleåborg, där han fick understyrmans- respektive understyrmansbrev.

På 1920-talet hade flottan utökats ytterligare, och skeppade ofta trälaster från Norden till Australien, där man lastade kol för transport till Chile, och förde därifrån till exempel med sig salpeter hem till Europa.

Till de sista

På 30-talet var vetetraden i full gång, och man gjorde goda vinster på att skeppa vete från Australien till Europa, i konkurrens med ångfartyg som storbolagen vid det laget hade gått in för.

Vid det laget ägde han ett 15-tal djuphavsgående fartyg, men andra världskriget utbrott innebar både fartygsförluster och manfall. Endast Viking och Passat seglade efter krigets slut.

När Gustaf Erikson dog ett par år efter krigsslutet tog sonen Edgar över, och utökade flottan med flera ång- och motorfartyg. Ångfartygen hade redan Gustaf Erikson börjat investera i under sin livstid.

De sista segelfartygen, Pamir och Passat, gjorde sina sista veteseglatser 1948, men detta innebar att Gustaf Eriksons segelfartyg hörde till de sista som någonsin rörde sig i kommersiell lastfart över världshaven.

Efter Edgar Eriksons död 1986 påbörjades omstruktureringar i bolaget, och i dag äger man inga fartyg alls. I stället sköter man driften av två fartyg, Finnoak och Erikson Crystal.

I och med OCT:s köp av Gustaf Erikson avslutas 93 år av familjeägande och -drivande av ett av Ålands historiskt sett mest inflytelserika företag. (hj)