…vill jag gärna blicka tillbaka med anledning av Nya Ålands 25-årsjubileum som firas i samband med Kulturnatten.

Våren och sommaren 1981 präglades av både hätskhet och ett direkt förakt men också av en stor tilltro på och ett stort stöd för en grupp journalister med stark integritet och kunskap. Vilken våg av uppskattning och tilltro vi bars på! Så många goda tankar och omsorger som nådde oss från läsarna! Vi var ju också deras tidning, läsarägd, som vi var till en början.

Dagens läsare kan knappast tro att det faktiskt var modigt att bli annonsör i Läsarägda Nya Åland då den etablerades 1981 som andelstidning. Att köpa den var att sticka ut hakan. Modigast var det att köpa andelar och att prenumerera. Annonsörerna drabbades av, tja vad ska vi kalla det, kanske den ekonomiska maktalliansen. Men de höll ut.

Det var många kvinnor som trodde på oss, som köpte andelar och prenumerationer. Det var kvinnorna som talade positivt om oss.

Det var många kvinnor, men även män, som aktivt gick runt till affärer och frågade efter produkter med hänvisning till en annons i Nyan. De gjorde också tvärtom; gick till de affärer som inte annonserade hos oss och frågade efter nåt de sett i Nyan och hänvisade förstås till Nyan-annonsen!

Ni ska bara veta: det rådde ett hårt och tufft annonskrig som inte enbart var kommersiellt. Nyansympatisörerna häcklades väldeliga. Våra annonsförsäljare fick hårt på pälsen.

Som jag ser det var det kvinnorna som gjorde det så kallade underarbetet, det vill säga, de bearbetade attityder och därmed även marknaden.

Det hände också att modiga kvinnor som satsat på en prenumeration fick lov att ringa och säga upp den. För husfridens skull.

Kvinnor, ni ska veta att vi uppmärksammade er, att vi uppskattade er och tänkte på hur ni hade det med era konservativa men antagligen i grunden snälla män.

Jaha, ni undrar hur jag som kulturredaktör kom i kontakt med prenumeranterna? Som det superlilla och slimmade företag vi var, så jobbade vi naturligtvis över gränserna. Man gjorde det som just då behövdes vare sig man kunde eller inte. Vi pratade mycket. Och vi var väldigt glada av oss trots det mycket aktiva motståndet från Strandgatan.

Egentligen var det märkligt att vi plötsligt var så farliga journalister. Läsekretsen kände ju oss sedan tidigare, sedan tiden vid Tidningen Ålands redaktion. Hur i hela friden kunde vi plötsligt förvandlas till nåt hotfullt och hemskt? Var det integriteten som skrämde?

Det vi gjorde, det vill säga ställde upp bakom chefredaktören som fult skulle avskedas och samtidigt var medvetna om medbestämmanderätten på arbetsplatsen, handlade om just integritet.

Ålänningen som individ och öbo är noga medveten om sin integritet. Så vi borde väl ha rönt idel förståelse?

Visst, vi fick en enorm respons bland många, både under strejken och i samband med bildandet av Nyan.

Kvinnorna var i majoritet då det jobbades med namnlistor för att påverka tidningen Ålands styrelse. Men vad bottnade motståndet i? Inte enbart i marknadsekonomiska krafter.

Släkter och familjer delades i sitt ställningstagande för/mot i det som kallades tidningskrisen och blev Nya Åland.

Kanske den tvådelade fasen med Nya Ålands tillblivelse blev för mycket för det rätt slumrande samhället. Först skulle folk ta ställning till chefredaktörens avskedande och majoriteten av redaktionens agerande (vi sittstrejkade i protest som bekant), samt till att vi senare beslöt att starta en ny tidning. Det kanske bör påminnas om att tanken att starta Nyan inte alls fanns i den akuta tidningssituationen.

Integritet, långt ifrån dagens egotrippade kaxighet, handlade då om självrespekt. Även om man skulle bli utan arbete. Journalistjobb drällde det inte av på Åland för 25 år sedan. Jag var frånskild med en 13-årig son.

Exmaken stödde tidningsprocessen på ett positivt sätt. Var jag dumt stolt som lämnade anställningen vid tidningen som varit min arbetsplats sedan 1967? Nej, det var det enda tänkbara. Och så resonerade hela gänget. Det var en enorm styrka i att ha samma grundvärderingar.

Till tidningen knöts också många goda krafter som medarbetare vilka uppoffrande och osjälviskt arbetade gratis. Jag tänker till exempel på konstnärerna Henrik Nylund och Kurt Simons.

Ibland formar sig tanken: skulle det gå att ”göra en Nyan” idag 2006? Jag är inte så säker på det. Jag kanske har fel, förhoppningsvis har jag det, men jag befarar att värderingarna har ändrats. Idag reagerar inte allmänheten, inte heller pressen, över uppenbara orättfärdigheter som begås av och i samhället. Egot har vuxit till sig av en närmast oförklarlig kaxighet, något som skapar en sorglig identitet, kanske i brist på självtillit. Bryr man sig då?

Hur arbetade en kulturredaktör på den nya tidningen? Jo, hon ”gjorde kulturen”, men också vanliga reportage och nyheter. Inte för att det inte skulle ha funnits tillräckligt med kulturämnen att ta upp, utan av den orsaken att tidningssidorna var väldigt få och man fick lov att vara solidarisk och dela på och med sig.

Sidantalet berodde då som nu på mängden annonser. Det har nog aldrig varit så armt i det åländska kulturlivet som det påstods i ledaren av den 25 juli 2006 där det hette att ”det fanns en tid då Nya Ålands kultursida kunde redogöra för allt kulturellt som hade Ålandsanknytning”. Nej då, så har det aldrig varit och kommer självfallet aldrig att bli. Kultursidan har alltid kämpat hårt för utrymme.

Nya Åland startade med den uttalade målsättningen att vara nära den vanliga människan. Det innebar utrymme både för professionell och amatörkultur. Sen är det upp till journalisten hur artikeln utformas. Det kan bli hur sofistikerat som helst av det lilla.

Förakta inte lokala kulturyttringar även om de inte är professionella.

Nyan är en lokaltidning, det som händer mellan det stora är kittet som håller den samman och speglar samhället. Sen är det alltid störtskönt och välkommet med stora och djupa artiklar. Men förakta inte det lilla vanliga.

Sök nyheten i det i stället.

Kulturlivet i landskapet har under Nyans 25 år expanderat både kvalitativt och kvantitativt. Kulturbevakningen blev naturligtvis bättre och bredare i och med tvåtidningssituationen. Som kulturredaktör vid Nya Åland hann man ingalunda göra både vanlig nyhetsjournalistik inom kulturen och skriva musik-, litteratur- och teaterrecensioner hur gärna man än ville. Ekonomin tillät inte honorar åt frilansare. Men många ställde upp och skrev utan ersättning, en del mot en liten struntsumma. Tack alla ni.

Numera har också Ålands radio sitt kontinuerliga kulturprogram. Det bäddar för en bredare och mångsidigare bevakning vilket är bra.

En lokaltidning ska givetvis följa med sin tid, vara fräsch, nyskapande och snabbt tända på trender precis som Nyan gör och alltid har gjort. Som gammal Nyan-journalist vill jag påminna om vems uppdrag man har när det gäller yrkesrollen: journalisten sitter på läsarens mandat. Jobbet är knappast till för att förverkliga sig själv med utgångspunkt i att glassa upp självbilden och att servera en egen skruvad mediebild. Var privat och skämta, gärna med lite självironi. För se läsarna är seriösa även när det gäller underhållning.